Klimatet för mer alternativa serieskapare i Sverige som vill synas i dagspressen kan knappast tecknas med ilsket röda stormpilar, eller ges hotande namn som Gudrun eller Per. Stiltje är ett mer träffande ord. I alla fall om man får tro serietecknaren Gunnar Krantz, som i inledningen till tidningen Seriekonst Tabloid skriver att den konstnärliga ambitionen förpassas till fanzines och mindre förlag, medan dagstidningarna nöjer sig med ett par rutor med en enkel poäng.

Detta var för två år sedan. Seriekonst Tabloid skulle då vara inspirationen, kicken som skulle få entusiaster och tidningsmoguler att vilja bredda seriebegreppet hos allmänheten, från de begränsande dagstidningsstripparna till något mer, något större. En helsida i morgontidningen, kanske, där dagens tre små rutor i nederkant växt till sex rutor över hela sidan, och där poängen inte alltid levereras genom en dråplig kommentar av en putslustig hund, utan där allt, varje detalj i varje ruta bär på en betydelse för en konstnärlig helhet. Ett slag i magen och kaffet i vrångstrupen i stället för ett tröttsamt, tryggt och trivsamt smackande mellan smörgåsen och det hårdkokta ägget. Seriekonst Tabloid är prototypen, pilotavsnittet, den uppmuntrande entusiasmen, ett ”titta här, så här skulle det kunna se ut”.

Totalt medverkar sexton serieskapare i tidningen med serier i varierande kvalitet. Knut Larsson bidrar med en för honom typisk dystopi, en värld där bokstäverna har patenterats, och där bara de rika har råd med lyx som korsord, samtidigt som de fattiga går omkring och säger ”yyyyyyyyyy”, eller ”qqqqqqqqq” – bokstäver som de kunnat köpa på rea. Jamil Mani ironiserar över just hundar och katter i serier, för att slutligen låta karaktärerna själva förvandlas till dessa för mediet slitna djur. Och längst bak i tidningen presenterar Joakim Gunnarsson en absurd och skruvad historia, i vilken Andres Lokko i form av en nallebjörn äts upp för att stunden därefter kräkas upp, som pengar, varpå de ohejdat glada karaktärerna bakom dådet euforiskt utropar ”Vad bra! Då kan vi köpa en bomb och spränga jorden!” Starkast är dock Gunnar Krantz eget bidrag. Sex till synes hastigt tecknade rutor, med mycket svart – föreställande en man som frenetiskt samlar på sig bärnsten på en strand – frammanar genom sitt giriga uttryck en absurd känsla.

Så. Hur blev det då? Några fler serietabloider har inte synts till, och i dagstidningarna regerar med undantag fortfarande Snobben och Gustaf. Litteraturmagasinen i tv tiger stilla om seriens utveckling, och i tidningsställen dominerar ett fåtal marknadsledande storsäljare. Status quo, med andra ord. Därför var det något märkligt att nämnde Krantz’ utställning Seriemagi i Växjö Konsthall – en utställning som avslutades i dag, söndag – inte tog ut svängarna på det sätt som den stora, ljusa lokalen möjliggör. Visserligen låg fokus på skapandet, och det anordnades workshops där det erbjöds tillfälle att själv testa sin talang, men de små, inramade sidorna av de olika utställarna tycktes försvinna i allt det vita som omgav dem. Antalet serietecknare som fanns representerade i utställningen var relativt stort, och även variationen i deras uttryck var bred. Men var fanns viljan att spränga formen? Var fanns de stora, väggtäckande bilderna, ambitionerna att hitta nya uttryckssätt, viljan att väcka häpnad?

Som ett dokument över hur det mer alternativa serietecknandet i Sverige ser ut i dag fungerade utställningen väl. Men samtidigt gick det inte att undkomma känslan av att det också var en något dyster skildring. Seriekonst Tabloid ville vidga vyerna. Om utställningen i Växjö får ses som ett konkret resultat, som själva utslaget av viljan, är det inte direkt förvånande att det konstnärliga klimatet, även det utanför dagspressen, ter sig något ljummet och inte vidare dramatiskt.