Idag släpps Sällskapets självbetitlade debutskiva. Sällskapet består av de tunga namnen Thåström, Pelle Ossler och Niklas Hellberg. Med stor sannolikhet kommer skivan få mycket uppmärksamhet, åtminstone en del av den. Flera av våra största textförfattare skriver idag varken dikter eller romaner, de skriver låtar. Tyvärr har dessa texter en benägenhet att hamna mellan två stolar – mellan litteraturrecensenterna som bara recenserar traditionell skriven litteratur och musikrecensenterna som bara tar upp musiken och sången på skivorna de skriver om. Mellan dessa två stolar tänkte jag ställa en ny stol – den nittonde.

Sen soloskivorna Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal och Mannen som blev en gris har Thåström som textförfattare rört sig bort från ett mer metafor- och bildtyngt skrivsätt, mot en enklare och mer avskalad stil. Början till denna utvecklingen märktes på senaste soloskivan Skebokvarnsv. 209 och den fortsätter nu på Sällskapets debut. I stället för textrader som
En del plockar vingar
Från änglar som dom mött
En del plockar sina
från insekter som dött
präglas den nya skivan mer av vardagliga betraktelser som
När natten flyger in mot stan
då stiger det upp ett sorl
När hundarna skällt klart då vet jag
Det är dags för mig att gå .

Det bör väl påpekas att samtliga i bandet står som textförfattare på skivan, men att döma av språkstilen och hur det har gått till i Thåströms tidigare band, kan man åtminstone utgå från att Thåström har skrivit merparten av låttexterna. Hälften av spåren på Sällskapet är instrumentala, men det är de andra fem som jag ska koncentrera mig på här.

Motiv som tåg, städer, sökande och resande dominerar de mörka och melankoliska texterna. ”Spår överallt” sätter tydligt riktningen för resten av skivan. Den handlar om hur låtjaget, då han eller hon bodde i Amsterdam, brukade gå ner till tågstationen bara för att få se tågen gå, höra främmande språk, ”blanda sitt blod” och kanske framförallt för att få drömma sig bort, att få önska att han eller hon själv befann sig på något av tågen. Tågen får symbolisera vägen ut, en möjlighet till något annat, en frihet, precis som i många andra av Thåströms texter, till exempel ”Främling överallt” från soloskivan Skebokvarnsv. 209.

”Nordelicht” framstår på albumet som den svagaste länken. Den skiljer ut sig en hel del från resten av skivan och håller inte riktigt samma kvalitet i texten som de resterande låtarna. Rader som ”Måsarna skiter, men det skiter vi i” är riktiga bottennapp. Men även ”Nordelicht” bidrar med sitt till helheten, inte minst som variation till resten. Även om resemotivet inte alltid skrivs ut explicit, så finns det ändå där i låtarna, i ”Honungsgatan” som en möjlig utväg från en plats och en situation man inte trivs i. ”Järnstaden” däremot, handlar om det motsatta. Om att redan ha varit ute på sin resa, om att nå sitt mål och finna det skrämmande. Att plötsligt vara framme och inte längre känna friheten i att vara på väg.
Så kom vi fram till porten,
jag tror att vi var rätt
Såg upp emot fasaden,
det brutalaste jag sett
Efter flera veckors resa,
var vi framme vid vårt mål,
Du la dig ner i gräset,
himmelen var blå

”Järnstaden” slutar med att låtjaget vaknar upp och märker att den andra personen, som han eller hon anlände med, har gått därifrån och lämnat byggnaden tom, utan att ta med sig väskorna. Kanske står väskorna kvar för att personen tänkte komma tillbaka, eller kanske gav sig personen av för att det blev för jobbigt att nå målet, att inte vara på väg.

Sökandet efter något annat, efter någon annanstans och framförallt efter sig själv har alltid funnits där i Thåströms texter, ända sen Ebba Gröntiden, via Imperiet, till viss del i Peace, Love & Pittbulls och framförallt i hela solokarriären. Även resandet som motiv har kommit till uttryck då och då, från Ebba Gröns ”Till havs” till Thåströms ”Kaospassageraren” och nu i större delen av låtmaterialet hos Sällskapet. Trots de fortfarande mörka tongångarna och den kvardröjande melankolin kan man ändå ana en ljusning i Thåströms texter från de senaste åren. De mörkare stråken kommer förmodligen alltid finnas där när Thåström fattar pennan, precis som fingrarna förmodligen alltid kommer att dra sig mot mollackorden när han greppar gitarren. Men det finns en antydan om att jaget bakom texterna har börjat hitta sig själv och acceptera vem och var han eller hon är. I skivans sista låttext ”…den dan” – en modern och suggestiv tappning av den den bakvända visan – låter det faktiskt som att diktjaget är ganska nöjd:
Det var den dan som råttan jaga katten,
det var den dan molnen flög upp och ner
Det var den dan som lammen skrämde vargen,
det var dan predikanterna sluta be
[…]
Det var den dan en svart fågel kom och sa att
nu är nummer tretton ett lyckotal igen
Det var en dag precis som man vill ha den
Det var den dan som jag träffa dig