I dag inleder Nittonde Stolen sin nya serie Ei saa peittää. Vildsinta, anakronistiska, passande, korrekta, inkorrekta texter om texter - inkorrekta, korrekta, passande, anakronistiska eller vildsinta - som det vore katastrofalt att hänga blöta handdukar över.

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och Irvine Welshs Trainspotting är två av de absolut bästa böcker som någonsin har skrivits. På ytan ser de inte ut att ha så mycket gemensamt. Snarare verkar de vara varandras motsatser. Gösta Berlings saga är drygt hundra år gammal, svensk och handlar om några kavaljerer i de Värmländska skogarna. Trainspotting är knappt femton år gammal, skotsk och handlar om ett gäng narkomaner i Edinburgh. Men kopplingarna finns och de är fler än bara den att båda böcker är fantastiskt bra.

Den berättarteknik som både Welsh och Lagerlöf använder sig av är böckernas mest slående likhet. Både Trainspotting och Gösta Berlings saga har varsin huvudkaraktär – Renton och Gösta Berling – men istället för att hela tiden följa dem på nära håll, som man traditionellt brukar göra i romaner, handlar majoriteten av böckernas kapitel om dess bi-karaktärer. Huvudpersonerna skymtar ofta förbi i bakgrunden i de kapitel där de själva inte står i centrum, men framförallt får man följa och lära känna dem genom att ta del av den miljö de rör sig i och de människor de umgås med. Berättargreppet är inte bara intressant och spännande, det öppnar också upp för att ett myller av olika historier – som i traditionella romaner sällan kommer fram – och ibland tar vissa kapitel form av fristående noveller.

Utöver den gemensamma berättartekniken och en medveten och skicklig språkhantering, är både Welsh och Lagerlöf dessutom mustiga författare som vågar och kan ta ut berättarsvängarna ordentligt – vilket är det som i slutändan gör deras böcker så otroligt bra. Och som om inte allt detta vore nog: både Trainspotting och Gösta Berlings saga finns i snygga orangea (!) pocketutgåvor.