Mellan pärmarna och det som utgör Viktor Johanssons diktsamling finns ett rosa, tunt papper. En fin tapet, en bit skyddande duk. Det är ett av förlagets signum, dessa färgade försättsblad. Men efter ett par sidor i Viktor Johanssons debut får den rosa färgen mig att tänka inåt, ner i strupar, lungor, med späda, rosa väggar, liksom genomlysta av ord. Dikterna blir rosslande andetag, en astma.

Det är en sjukhusmiljö, nej, sjukdomsmiljö, och här finns också de starkaste dikterna i samlingen. Men så är det någon annan än diktjaget som dör, och plötsligt framstår tjippandet efter luft, en luft som känns som jord, som tecken på ogripbar rädsla, en oro. Och kanske är det den som man ska leta efter, oron, som fladdrar mellan sidorna. För Viktor Johansson har lagt ut ett spår av en röd tråd, och jag vill gärna följa den, och se i dikterna en historia. Här finns ett jag som adresserar ett du genom samlingens åtta kapitel. Ofta smälter de samman till ett vi. Det är kärleksdikter, som av den fladdranden oron, ängslan, nästan framstår som obehagliga, som en gråt i halsen en klar sommardag: ”Det enda som håller ihop mig på stationen är dina ögon, / blicken surrar mig till ett knippe.”

Men så var det den röda tråden, historien som flackar med blicken och drar sig undan. ”Jag bor på en ö, kommer inte undan kartbilden i spegeln, / busslinjerna genom armarna och ut i fingerspetsarna, når inte dig.” Ungefär så känns det att läsa Johanssons dikter. Jag kommer inte undan kartan, men jag har svårt att följa dess linjer. Jag ser hur de spinner iväg, till USA:s krig, genom parabolantenner och tv-sändningar, och så ut till Ölands Alvar. Förtätat metaforik krockar med politik, Tranströmer med Sonnevi. Och jag tappar bort mig. I sina enskildheter kan dikterna många gånger vara fantastiska. Som i samlingens inledande rader: ”Säg något om törsten som inte är ett vatten. / Du härmar mitt ansikte, jag ser kär ut. / Blicken blir en svans att följa till sig själv […]”. Eller som i en av de texter där oron fladdrar:

Vi släpper en borttappad smutsvit handske från viadukten,
Vinden är handen som trär på sig handsken, den enda hand
som kan trösta dig. I flera dagar försöker jag
härma den musiken, dirigera fram samma stycke.
Få min hand att segla så, virvla fritt för dig.

Men ibland blir bilderna ansträngda, och när dikterna öppnar sig mot varandra uppstår det små avgrunder som jag inte lyckas ta mig över. Luften blir för tunn att andas. Till bokens fördel talar att den aldrig riktigt tömmer sig på syre. Den vill att man ska fortsätta, som en respirator som samtidigt är den sjukdom mellan tunna, rosa väggar den är satt att hålla i schack.