Pat Califias novellsamling Machoslampor är så långt från finstämda erotiska noveller man kan komma. Det här är hård kinky sadomashokistisk pornografi, kryddat med en feministisk ansats. Novellerna kretsar kring lesbiska kvinnor som gillar S/M och hårda tag. Någon gullig svenssonbondage är det inte tal om, istället plockas hela arsenalen av kedjor, handbojor, piskor, käppar och allehanda slagredskap fram. Traditionellt sex, som inte bara går ut på att spöa upp och förnedra varandra, ser man knappt skymten av. Det enda undantaget, den avslutande ”En skvätt vanilj”, handlar om en kvinna som försöker ge sin flickvän orgasm. Den mysintresserade romantikern har med andra ord inte mycket att hämta här.

Ibland ger Califia intrycket av inte vara någon stor författare, en del av novellerna blir lätt långrandiga och den språkliga kvalitén varierar. Tråkigt nog är boken också full med korrfel, men det får man väl snarare beskylla förlaget för. Bokens behållning ligger framförallt i ramberättelserna där det märks att författaren har gått in för att variera sig. Även om läderbögsklubbar och S/M-källare dominerar bokens miljöer får man också läsa om allt från mystiska lesbiska sällskap och vampyrer, till sci-fi och rock’n’rollartister.

Ett feministiskt anslag blir tydligt i bland annat ”Gnoa”, en framtidsvision där ett matriarkat har tagit över styret i USA. Strävan efter jämlikhet går dock så långt att den går över i en kvinnostyrd diktatur, där heteronormativiten samtidigt regerar hårdare än någonsin. De som inte lever i jämställda heterosexuella förhållanden, klär sig rätt och har sex på rätt sätt skickas på ”omskolning” i arbetsläger. Här anas också den queerfeministiska linje som Califia driver, som framförallt går ut på att alla ska få vara hur och vad de vill. Novellsamlingen handlar mycket om kvinnor som tar plats, som är dominanta, som tar över machosymboler som pengar, motorcyklar, läderjackor, slagsmål med mera. Och framförallt, om kvinnor som tar för sig sexuellt; som knullar, slåss och pissar, precis så som de vill och känner för.

Det är inte utan att jag känner mig lite pryd, och tidvis på gränsen till äcklad, när jag läser Machoslampor. När det hårda sexet går över i rent våld, misshandel och förnedring har jag mycket svårt att ta det till mig och inte bara lägga ihop boken. Är inte detta bara att anamma patriarkala förtryckande maktstrukturer? Kanske till och med driva dem ännu längre? Frågan är självklart svårbesvarad, för var slutar den sexuella frigörelsen och var börjar ett nytt förtryck; var slutar de politiska maktstrukturerna och var börjar sexualiteten?

Vad man åtminstone kan konstatera är att de här novellerna skiljer sig från vanlig foto- och filmbaserad porr i ett par avseenden. Fotografisk porr, stillbilds eller rörlig, är självklart alltid en form av fiktion, men samtidigt rör det sig också om en avbildning av något som på ett eller annat plan faktiskt har hänt rent konkret. Novellerna i Machoslampor är fiktion på två plan. För det första är Califia noggrann med att påpeka – antingen i förbigående eller i olika epiloger – att allt som händer i novellerna är rollspel, ett eget universum där alla deltagare har accepterat reglerna och är med på vad som händer. För det andra är text fiktion. En text kan omöjligen vara en reell verklighet, den är bara tecken och språk. Texten i sig kan aldrig skada någon, det handlar bara om vad man gör med den. Så smiska aldrig någon med den här boken, om personen inte ber dig om att göra det.