Under tre år, mellan 1946 och 1949, gav Eva Neander ut tre prosaverk och en diktsamling. Hennes förtidiga död 1950, samma år som hon skulle fylla 29, följdes så småningom också av en litteraturhistorisk bortgång. Efter en postumt utgiven samling av tidigare opublicerat material har Neanders korta men intensiva författarskap fallit i svår glömska. Inte ens i det annars så omfattande verket Nordisk kvinnolitteraturhistoria finns hon upptagen.

I våras smög sig dock en kompakt och svart liten volym ut från förlaget Eolit. Och sällan har väl en formgivning lyckats så väl med att beskriva innehållet. För de tre prosaverk som boken rymmer är just svarta och kompakta. Bredvid titlarna, Dimman, Staden, Nattljus, skymtar svagt ett porträtt av ett kvinnoansikte. Precis som Neander själv, närmast utraderad – i det här fallet ur svenska litteraturhistorien. Men ansiktet representerar på sätt och vis också de berättelser som volymen omfattar. Berättelser om flickor, unga kvinnor; om kropp, äckel, ångest, vansinne och begär. Det sker inifrån, genom människor som ofta upplever avståndet mellan sig själv och det som ska utgöra verkligheten som allt för stort. Människor som annars ofta, just på grund av ett avstånd – främst orsakat av genus – , marginaliseras och sällan blir hörda.

Även om Dimman och Staden betecknas som romaner, och Nattljus som en novellsamling, var det knappast för att sätta upp tydliga genregränser som Eva Neander skrev. Snarare rör det sig alltihopa om ett slags prosafragment, där möjligen Dimman kan betraktas som något sånär sammanhängande. Det är också denna som är samlingens stora behållning. Den drygt 70 sidor långa berättelsen som flickan Bitte och hennes uppväxt är just svart och kompakt. Tant och kusin Märta, som Bitte bor hos, tillhör en annan värld, ”långt borta – utanför dimmorna”. Med en poetiskt sparsmakad och starkt förtätad stil, i vemodigt vacker samklang med Bittes sinnestillstånd – som längre fram leder till vistelse på mentalsjukhus – skildras skolgången, tants klagan – ”ingenting kan du, ingenting kan du” – och ett kärleksfullt förhållande till en ängslig och värnlös Gud. Tillsammans med honom, en Gud med sorgsna ögon, företar sig Bitte långa promenader:

Flickan trycker Guds hand och vill be honom om förlåtelse. Han hejdar sig mitt i skogen och ser på henne. Plötsligt säger han: ”Du skall inte vara rädd, lova mig det. Ingenting är riktigt farligt ser du.” – Men det är som han inte talade till henne utan till sig själv.
Hon är rädd. Gud säger orden om och om igen. – Det är som han sjöng en rofylld barnramsa. Det monotona ljudet skrämmer henne.

Men Gud dör, och verkligheten tränger sig på med puberteten och allt vad det innebär av begär och skam. Och precis som för Bitte är den begripliga världen, samhället och alla dess sociala koder, långt borta även för läsaren. Neander lägger ut en fuktig dimma över Bittes liv och det är lätt att glida in ett slags drömskt, vemodigt tillstånd under läsningen. Det är skickligt gjort.

Lika väl lyckas hon inte med Staden, vilken först publicerades 1947, ett år efter Dimman. Tekniken är densamma, men Neander skildrar här flera unga kvinnors liv som på olika sätt korsar varandra. Kravet på uppmärksamhet skärps, vilket gör att jag hamnar längre ifrån Neanders poetiska språk. Nu får jag pussla med både stilen och karaktärerna. Men också här finns det fantastiska berättelser, som den om Agneta, som går från att vara ett slags flickaktigt under till att bli en rastlös och dekadent kvinna.

Också i den avslutande novellsamlingen, Nattljus, först utgiven 1949, finns det en röd tråd. Flera av berättelserna handlar om flickan Margit Selig och hennes bror och deras föräldrars skilsmässa. Här framstår dock de fristående texterna som mest briljanta, som den pladdrande damen på frisersalongen, eller den avslutande om matematikstudenten som plågas av en råtta som hela tiden äter av hans arbete.

Eva Neander psykologiska och mörka skildringar är många gånger krävande. Både vad gäller stil och innehåll. Stig Dagerman nämns i Jenny Björklunds efterskrift, och nog finns här tydliga likheter i de bådas existentiella grubbel. Men även mer sentida författare, som till exempel Birgitta Trotzig, har en del gemensamt med Neander. Och precis som Trotzig är Neander en utmaning, trots att hon hushåller mer med orden. Men hon förtjänar långt ifrån den glömska hon har hamnat i. Framför allt Dimman är en text som går att läsa om och om igen. Det är prosa så nära poesi det går att komma.