Efter snart trettio år som en av den svenska rockmusikens riktiga giganter samlar nu Joakim Thåström alla sina texter i en skitig lyxbok. Thåström TXTR är tryckt på tjockt fint papper som gör alla dess foton rättvisa. Mellan, runt och under låttexterna varvas stilfulla svartvita fotografier, privata kort, coola bandbilder och häftiga livefoton från de oändligt många spelningar som Thåström har ålat, vevat gitarr och vrålsjungit sig igenom. Bilderna kompletteras av klottrigt handskrivna låttexter, spellistor och upprörda brev från Frälsningsarmén. Allting ihopskakat och nerskitat till den grymt snygga och passande fond som ger alla texterna den perfekta känslan av unghet, kåthet, kärlek, uppror, uppgång och fall.

Utöver låttexter och fotografier innehåller Thåström TXTR dessutom ackordanalyser – utförda av Ulf ”Rockis” Ivarsson – till samtliga låtar. Förhoppningsvis stämmer ackorden bättre den här gången än vad de gjorde i den kritiserade budgetföregångaren ALLT! från 1993.

Att Thåström har utvecklats som textförfattare råder det ingen tvekan om, men redan i ”Profit” och ”Tyst för fan” som utgjorde Ebbas första singel 1978, finns glöden och den uppkäftiga rakheten. Under Ebbatiden rör sig sedan texterna från en enklare arg realismpunk mot den mer nervfullt betraktande stilen i ”Mamma, pappa, barn” och den välformulerade kampviljan i ”Sheisse”.

Imperiettexterna, från perioden 1983 till –88, präglas av fler och utförligare metaforer, liknelser och situationsbeskrivningar. Bilderna som målas upp är många gånger väldigt konkreta, medan texterna i helhet är desto mer svårtolkade: ”Jag är från Venus och Mars / Extra Terrestrial / Jag är ett 3D-monster / Jag är århundradets maskerad // Jag går på löpande band / Kamikazefilosofi / Din förlorade son och dotter / Men det skiter vi i” (från ”Kriget med mig själv”).

I texterna från Imperiettiden märks en rad influenser vid sidan av punken, inte minst från proggbandet Hoola Bandoola Band och poeten Bruno K. Öijer. Bland Imperiettexterna finns också flera praktexempel på genuin smutsig rocklyrik, inte minst i fantastiska texter som ”Alltid rött Alltid rätt” och ”Du ska va president”.

När Thåström tar steget från Imperiet till solokarriären utvecklar han det som påbörjades i låtar som ”Saker som hon gör” och ”Kanonsång” – de berättande, nästan novellika texterna. På den självbetitlade solodebuten från 1989 berättar han om ett möte med Hin Håle i Bulgakovkryddade och Stonesekande ”Djävulen o jag”. I ”Döden i schlager-SM” berättas en tv-bevakad mordhistoria och ”Flicka med guld” är rena romantiska sagan: ”Jag gör om alla söndagar till lördag ikväll / och klär mig för att gå på kalas / I en bok som jag sparat enkom för denna natt / ska jag skriva dom vackraste ord […] Sen syr jag ett täcke av alla trasiga moln / för att stoppa om dig i natt / När du somnat byter jag täcket mot mig själv / vilar på min hemlighet”.

En klar brytning mot den tidigare blandningen av politik, poesi och lekfullhet, innebär andra soloskivan Xplodera mig 2000 från 1991. Där mixas anspelningar på B-populärkultur med drogreferenser, banaliteter och en desperat önskan om att trasa sönder gamla mönster för att få känna något nytt. Låtarna ”Xplodera mig” och inte minst ”Fuzzbox” skulle kunna ses som programförklaringar för den nya inriktning Thåströms låtskrivande tar här: ”Det är primitivt / Det är infantilt / Det är blablabla / Det är inte särskilt smart / Det är banalt / Det är såklart / För det här är jag / och det här är mitt kalas // Det här är mitt privata krig / Det här är paradis / Det är bara, bara, bara jag”.

I det engelskspråkliga industriprojektet Peace Love & Pittbulls under åren 1992 till –97, drivs utvecklingen från Xplodera mig 2000 på ytterligare, med ännu mer trash, droger, råa urbana miljöer och atombombsscenarion. Inte förrän på bandets tredje skiva 3 börjar Thåström återvända till det mer traditionella låtskrivandet, med hela verser och refränger. På den svenska solocomebacken Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal från 1999 bevisar han med förnyad kraft att han hör till Sveriges absoluta elit när det gäller rocktexter.

Både på Det är ni som e dom konstiga… och på uppföljaren Mannen som blev en gris, från 2002, dominerar som vanligt svärtan och teman som utsatthet, känslan av att inte passa in och det dubbla förhållandet till kändisskapet. I ”Städer när jag blöder” och ”Släpp aldrig in dom” är centrala teman som isolation och flykten undan uppmärksamheten framträdande. Men på de senaste skivorna, solo och med Sällskapet, har också en ljusning, en mer positiv hållning, skymtats mellan textraderna. Låtar som ”Höghussång”, ”När muren föll” och ”…den dan” är rent av glada, även om de förpackats i sedvanlig hårdhet och melankoli.

Vare sig du är intresserad av svensk musik, betydelsefull litteratur och poesi eller helt enkelt bara tycker om sjukt bra texter, ska du se till att göra den här boken till en del av din boksamling. Njut av bilderna, vräk dig ner bland textraderna eller greppa gitarren tills du faller som en sten. För det här är Be-bop-a-lula hela jävla dan.