Två tunga volymer med den korta titeln Sånger. Sammanlagt 1158 sidor. Hundratals bilder. Hundratals texter. När Ulf Lundell summerar sin karriär som rockartist, genom att samla alla sina låtar med både notskrift och ackordanalys, är kvantitet lika avgörande som kvalitet. Att tränga ner i den kompakta massan mellan de lyxigt sträva pärmarna är att be om svindel.

Mellan de fyra pärmarna finns det material som stora sjok ur flera generationer definierat sig utifrån.

Under de fyra decennier som böckerna sammanfattar har det uppstått en omvänd process. Det handlar inte längre om att Ulf Lundell är en fena på att sätta ord på känslor. Förhållandet är snarare tvärtom. Det kanske är att tillmäta honom alltför stor betydelse, men jag vågar nog ändå påstå att den nu 58-årige artisten har ett betydande inflytande på hur människor känner och tänker.

Han har blivit en maktfaktor i formandet av sådant som på fint språk heter diskurs. Det vill säga, han är i hög grad med om att gjuta den form utifrån vilken människor skapar sig en uppfattning om sig själva och omvärlden.

De två böckerna, i vilka de kronologiskt ordnade låttexterna varvas med ett generöst antal fotografier från Lundells liv, rymmer flera teman. Ensamhet och vilsenhet är ett av de största. Överallt i texterna skymtar känslan av utanförskap. Många gånger framträder den svart på vitt. Från karriärens senare del är den ofta uppblandad med desillusionerade, ibland uppgivna tankar om åldrandet:

”Förti är din ungomds ålderom
Femti är din ålderdoms ungdom
Det här regnet gör mej
tung och sorgsen ikväll
som det gjort varenda höst nu
på senare år

[---]

Oro på morgonen, oro på kvällen
Den här rastlösheten har bara
blivit värre på senare år”

(”Senare år”, från albumet Club Zebra, 2002)

”Jag sa: Det här är inget liv längre
ständigt på flykt som om jag
förskingrat eller rånat en bank
Hon kom, bromsade in,
jag stod där i dammet
Hon sa: Vad har hänt?
jag sa: Tom tank
Tom tank”

(”Tom tank”, från albumet Lazarus, 2005)

Men det stora temat är kärlek och kön. Kvinna, man. Det är en uråldrig fråga när det kommer till Lundell. Den uppfattning han ger uttryck för i sina sånger har stötts och blötts i media flera gånger. Men frågan är uråldrig, fundamental till och med, också för honom själv. I det matiga förordet skriver han: ”Idag kan jag tycka att alldeles för många av dom här sångerna handlar om kvinna man och allt det där som försiggår eller inte försiggår mellan kvinna man.”

Och det är så det är. Ulf Lundell huvudsakliga ämne är, krasst uttryckt, heterosexualitet. Det är också här som han har som störst inflytande. Här är han nationalskalden för många; en rådvill mästare att luta sig mot, en förvirrad expert som står hänförd och ofta frågande inför myten om den stora, omöjliga kärleken. På samma sätt står han inför myten om den för denna kärlek nödvändiga väsensskillnad mellan två kön. Lundell höjer heterosexualiteten till en mystik, gör den närmast till en religiös kult. En kraft till vilken han framställer sig själv som hjälplöst utlämnad.

Detta blir tydligare och tydligare ju längre in i karriären man kommer. Sista versen i låten ”Ett stenbord i Toscana” från skivan I ett vinterland från år 2000 är lite av ett destillat och närmast en programskrift:

”jag har alltid trott att kvinnan står för nåt högre
för hoppet, för framtiden, för sanningen
Romantiskt kan hända, en piedestalfilosofi
det är sant
men i kvinnan har jag sökt och längtat
en hemlig bundsförvant
En reskamrat för vägen ut
till ett större och rikare liv
Kroppen har sin hunger
ögat sin lust, men det är ditt
väsen jag är mest förtjust i

[…]

Vi har olika gåvor, olika förmågor
Vi är till för att komplettera varann
Så säj mej du som vet så mycket bättre än jag
varför vi sliter skallarna av varann
kvinna och man?”

Det är denna dualism som Lundell har odlat genom årtionden. Kvinnan är alltid den andra, på sätt och vis onåbar. Och i den omöjliga strävan att hitta fram till ett slags förening definieras samtidigt mannen i Lundells texter. En sökare, ständigt flyende, på jakt efter något bättre och ursprungligare som höljts i dunkel. Föreställningen om kvinnan blir här ett land att upptäcka, en hemkomst, en vila.

Jag har svårt för denna sida av Ulf Lundell. Denna oförblommerade romantik. Även om det ofta är präglat av ett nästan smärtsamt ärligt uppsåt.

Men det finns också ett mindre könspräglat grubbel i många av hans texter, ett djupt existentiellt tema. Här är Lundell mer sympatisk. I låten ”Bente” från första albumet Vargmåne skildras social misär och en tidsanda som är kall och rå:

”Till och med kakelgolven
med skit och fimpar förskjuter dej
och tunnelbanehallens viskande eko
vet vem som njuter dej
Du vill slänga tårarna på dom
som is och briljanter
och slänga dom hårt
Slänga dom på dom som har
det lätt
för att du har det svårt”

Men det är i sista versen som allting ställs på sin spets genom en enkel fråga:

”När stadsborna sover sin
trygghets
sömn i låsta kvarter
ska jag försöka hjälpa dej då
eller ska jag bara fortsätta
rulltrappan ner?”

Hade Mikael Wiehe varit författaren hade sista raderna inte varit formade som en fråga. Men hos Lundell är det till och med troligare i det här fallet att låtjaget faktiskt fortsätter rulltrappan ner. Plågad och kvalfull. Det är denna osäkerhet som gör att Lundell trots allt har något att berätta.

Sånger är en vindlande karta över Ulf Lundells karriär. Från enkel korthuggen poesi till episka noveller, vidare till starkt politiskt färgade analyser och stora, nästan psalmliknande kärlekshyllningar. Men det är också en karta över en utbredd föreställning om manligt och kvinnligt, ett försök till en skiss av den stora kärleken, präglad av myt, romantik och kön.