Sofia Stenström debuterade med boken Venus Vanish för två år sedan och hyllades av kritikerna för att ha en egen ton och för ett djärvt språkarbete. Uppföljaren Klockan Ciao är även den mycket av en lek med språket. Klatschiga ljudspel blandas med urflippade utsvävningar och fyndiga ordsammansättningar. Resultatet blir en självklar rytm som aldrig stannar upp för att andas utan otåligt frustar vidare.

Klockan Ciao är en sprakande och medryckande kavalkad av djärva, fysiska bilder som spottar och sprutar ur sig sitt innehåll. I dikten förkroppsligas ett slags rollspel, kanske till och med ett maktspel, där kroppens intima delar bjuds ut åt höger och vänster och där det inte tycks finnas något stopp för de sexuella möjligheterna. Rollerna växlar hejvilt, vi får kliva in i mannens, i kvinnans, ibland även i föräldrarnas värld. Det handlar mycket om givande och tagande. Vem som bestämmer och vem som blir utsatt. Det lilla barnet dyker också upp lite här och var, framträder oftast aktiv men ändå otäckt underkastad:

[---]en arm att dia
ett bröst, en lem
är till hands

mamma, se mig äta
slicka, knäcka
borra in mig i skuggan
på alla fyra[---]

Stenström uttrycker i sin dikt en distans till det råa och köttsliga genom att skriva om bröst, pungar, kroppsöppningar och vätskor i sammanhang som inte upplevs som framförallt lustfyllt sexuella utan snarare dunkelt (s)existentiella och mekaniska:

[---] pungen sveper
fram och åter över havet [---]

[---] är klittan den glada änkan
en rest nerver
en härva
gudsbejakelser[---]

Det rytmiska, ja rent av musikaliska i dikten blir ibland så centralt att bildernas budskap och effekt hamnar lite åt sidan. Efter en första läsning kan det hela tyckas aningen lättsamt och lite väl lekfullt utan större substans, men den här dikten har förmågan att växa mer och mer efter varje läsning.

Lisa Gidlöf