Navid Modiri är en sån där person som verkar finnas överallt. Han dyker upp som slampoet på Hultsfredsfestivalen, skriver krönikor i Glöd, flimrar förbi i diverse skrivarcommunitys, frontar bandet Navid Modiri & Gudarna, är programledare i P3 och nu senast har han hoppat över till den stora televisionen och programmet Filmkrönikan. Men det är först nu som han debuterar med en egen bok.

Skrik om du brinner är en diktsamling som tar läsaren med till ett sargat barndoms-Iran och sen vidare, längs en tidsaxel, mot Sverige och tonåren. Tryggheten diktjaget kände som barn hos sin mormor kontrasteras mot det egna hemmet, trappan upp till den egna lägenheten, som ung vuxen. Kriget mellan Iran och Irak ställs mot svenskt och franskt polisvåld och sedan en blick framåt, kanske mot Iran igen, mot nästa krig. På kinderna växer något, som ett utropstecken eller en tidtagare: ”Ansiktets tickande / Skägget”.

Parallellt med tiden som går finns också minnet och glömskan, som hör till bokens mest centrala teman. Det handlar lika mycket om att bli ihågkommen – ”Hur ska någon minnas / oss” – som att minnas själv, att minnas det omänskliga och svårhanterliga. Med hjälp av dofter och minnesbilder målas miljöer från det tidiga åttiotalets Iran upp. Stämningarna känns igen lika mycket från Marjane Satrapis Persepolis som från Kafkas insektskryddade surrealism:

”1983 och brevbärarna har nya uppgifter
Däcken på bilen stela av insektsbajs
Trettio steg
Sucken som han plockar upp i knähöjd
Bakom honom hukar gräshopporna
i sina trenchcoats
[…]
Han tar av sig hatten
(förlåt syster mitt budskap är mörkt)

Kyrkogårdarna växer sig större
än staden
Snart bara kvinnor kvar
[…]”

Modiris hantering av språket, hans vägande mellan de stora liknelserna och de vardagliga bilderna, balansen mellan det konkreta och det drömlika, är välkomponerad och träffsäker. Skrik om du brinner lyckas med det som kanske är allra viktigast för en bra bok eller dikt, de olika nivåerna. Diktsamlingen erbjuder något redan i första läsningen, på den första ytliga nivån, som gör att jag som läsare får ut något av dikterna direkt och inte minst – den ger mig lust att läsa om, att läsa in mer och fördjupa mig i texterna. En textyta som fångar upp läsaren är lika viktigt som att ha något bakom ytan, något att upptäcka och undersöka när man väl är fast.

Hos Modiri finns alla dessa nivåer. Konkreta, men alltid intressanta och välformulerade, partier blir en utsträckt hand till läsaren, en väg in till fler läsningar och djupare förståelser av dikterna. Han skriker tills vi lyssnar, och låter oss sedan utforska och återupptäcka det vi har framför oss, både i boken och i världen.