Peter Jöback, Mauro Scocco och Oscar Danielson - tre svenskspråkiga artister som är rörande överens om åtminstone en sak: Till jul, då är det dags att komma hem igen.

I “Hem till jul” (1991) diktar Scocco om en dotter som flyttar hemifrån. När man är sjutton år finns det inget som man inte förstår, konstaterar vår hjälte överseende och fortsätter:

Och pappa står i fönstret
Utan ett ord ser han bussen gå
Och mamma vinkar, hon försöker le
Och hon säger:
Hon kommer säkert hem till jul

I “Jag kommer hem igen till jul” (2002) är det Jöbacks tur att återvända. Att en jul utan familj och julklappar är som köttbullar utan kött, är en obestridlig sanning för många. Dock inte för Peter, som föredrar att fira högtiden i lönndom med en presumtiv älskare:

Jag kommer hem igen till jul
Jag önskar samma sak som du
Ingen familj, inga paket
Det är bara du och jag som vet
Jag kommer hem igen till jul

Oscar Danielsons bidrag från 2007 heter lustigt nog, precis som Jöbacks, “Jag kommer hem igen till jul”. Men där Peter förfäktar en avskiljd ceremoni i all enkelhet, förespråkar Oscar ett mer traditionellt och materialistiskt högtidlighållande av Frälsarens födelse. Men hem, det ska man. Något annat vore givetvis otänkbart.

Jag kommer hem igen till jul
Då ska jag vara med dom
som bryr sig om mig
Och de ska fråga hur jag mår
Ingen kniv i min rygg
Inget tissel, inget tassel
Och det ska lukta gran och knäck
och allt vad det kan vara

Hans Stengård