I boken Shah of Shahs rapporterar han från den islamiska revolutionen i Iran (1979). Den handlar om den sista Shahen, Mohammad Reza Pahlavi, och den iranska säkerhetspolisen, SAVAK, och deras krig mot oliktänkande, i det här fallet socialister, kommunister och islamister. Den handlar också om medlöparna, oppositionen, mullorna och poeterna.

Kapuściński sitter ensam på hotellrummet, mitt i stormens öga och är dessutom en av de sista västerlänningarna kvar i det spöklika Teheran. Hela landet kokar och Shahens tid är snart ute. Korruption och angiveri, tortyr och förföljelse hade blivit vardag och Iran var på randen till den revolution som skulle bana väg för frihet och demokrati, men istället blev starten på en ny totalitär era.

Härifrån berättar Kapuściński. Ömsom skönlitterärt, ömsom faktaspäckat, men alltid klart och redigt. Och när han plockar upp de små detaljerna och de nya vinklarna för att sedan utveckla resonemang och idéer kring dessa, då förstår man vidden av hans författarskap. Hur han på sätt och vis aldrig riktigt dog där i januari 2007 och att han, så länge människor läser, alltid kommer att bli läst.

Efter att, på egen hand, bevittnat så många revolutioner och statskupper har Kapuściński mycket vettigt att säga sina läsare; han förklarar och filosoferar kring revolutionens anatomi, och han gör det med pondus och stringens. Han tar ibland fram det oväntade, ibland det självklara, men belyser det alltid på sitt ett eget sätt. Med pennan som skalpell lyckas han dissekera den kropp som en gång var Iran, som nu är den Islamiska Republiken Iran, och visa på de små tillfälligheter som satte igång en kedjereaktion av händelser som slutade med att Shahen tvingades gå i landsflykt. Hur han stod på flygplatsen och grät när han lämnade sitt hemland.