Sanningen om män
Mar 24, 2008 | Av Anna Nyberg | Kategori: Prosa, Recensioner
Litterärt mästerverk, skarp reseskildring eller varför inte en enastående prestation? Gregory David Roberts monster till debutroman Shantaram har kallats mycket. Från förlagets sida framställs den gärna som en fantastisk odyssé över ett smått otroligt liv. På 900 sidor. Men förlag vill– som vi alla vet – kränga böcker. Jag rekommenderar en rejäl näve salt, gärna två, innan du ger dig in i denna litterära klump.
Anspråk och ambition är minst sagt stora. Baksidestexten sätter likhetstecken mellan författaren Roberts och Shantarams huvudperson Lin. Och visst, att Roberts skjutit en och annan spruta heroin, rånat en bank och flytt till Indien, liksom sin huvudkaraktär, det kan jag gå med på. Men att hans debutroman skulle vara berättelsen om hans liv är inte bara befängt och löjligt, det är rätt och slätt omöjligt. Att läsa Shantaram som en sann berättelse är som att läsa Grimms sagor som helt autentiska, inte minst på grund av Roberts anspråk på nästintill gudomlig insikt om människan.
Som alla andra hårda, arga män jag kände undvek jag strider tills de kom till mig och då njöt jag av dem (s. 159).
Och gudarna ska veta att Roberts sitter på sanningen. Speciellt sanningen om män. Shantaram är fylld med dessa kvasifilosofiska konstateranden. De ligger inspränga lite här och var.
Om man vet något alls om motorcyklar förstår man en man på hans sätt att köra (s. 209).
Ibland är det inte så djupa kanske, men ibland är det serious shit som gäller.
Män startar krig för profit och principers skull, men de för krigen för markens och kvinnornas skull (s. 745).
Det blir en smula mycket så småningom. Faktum är att det mesta i Shantaram blir en smula mycket efter ett tag. Indierna är bara för godhjärtade. Bombay bara för fantastisk stad. Männen bara för hårda.
Man vet aldrig hur mycket ondska det finns i man innan man ser honom le (s. 432).
Det dricks väldigt mycket rött te i Shantaram. Teet är alltid hett och det är alltid sött, ungefär varannan sida är det dags för tepaus. Kvinnorna är väldigt vackra i Shantaram, speciellt Karla. Karla är den vackraste kvinnan på jorden och hon har gröna ögon. Gröna. Ögon. Karla, supersnygg. Lin är bottenlöst förälskade i Karla alla 900 sidorna, men varför framgår inte riktigt eftersom Karla är ganska otrevlig och lögnaktig. Men visst ja, hon är snygg.
Och medan jag lyfte ansiktet mot den varma eftermiddagsvinden där jag for fram med Abdullah genom väven av gator tog jag denna eftermiddag emot mitt öde, lika oförskräckt som när en man blir förälskad i en blyg kvinnas vackraste leende (s. 213).
Shantaram har höga ambitioner. Den försöker klämma in lite filosofi, med underhållningsvåld, med de riktigt, riktigt stora känslorna som kärlek, hat och lite mer kärlek. Och Roberts drar sig inte för att måla med de stora penseldragen.
Det var inte medlidande med honom som jag kände så djupt, trots att jag tyckte synd om honom som bara en man som själv varit fjättrade kunde göra (s. 611).
Den tanken som framförallt surrar i huvudet under läsningen är var förlagsredaktören sysslat med? Kafferast? Rödpennan trasig? Shantaram hade mått bra av en rejäl genomgång och strykning av stora delar.
I fängelset ransonerar man sina leenden, eftersom rovgiriga män ser leenden som svaghetstecken, svaga ser det som en inbjudan och fångvaktare ser det som en provokation till någon ny plåga (s. 415).
En ransonering av klichéer, stora gester och upprepningar hade gjort romanen gott. För trots att Roberts anslag och irriterande vana att försöka leverera en citatvänlig oneliner (som gjord för att hamna längst ner på almanackans veckouppslag tillsammans med Oscar Wilde) var tredje stycke har Shantaram i grund och botten ändå en intressant historia. En historia om slagsmål och karlakarlar förvisso, men ändå intressant.
Hårda män hatar översittare lika mycket som översittare hatar hårda män (s. 588).
Tyvärr är Roberts roman i skicket det nu befinner sig framförallt ett ambitiöst manus. Det är för mig obegripligt varför man ger ut en halvfärdig bok, med ambition, men klart oslipad. På 900 sidor dessutom. Speciellt med tanke på att den redan nu är uppdelad i fyra delar. Roberts har gett mig värk i armarna och kunskap i gatuslagsmålets ädla konst. Synd att inte förlaget lärde honom onelinern ”kill your darlings”.
En man använder underhandsgrepp när han väntar sig att kniven i likhet med ett skjutvapen ska utföra striden åt honom (s. 589).
| Titel: Shantaram Författare: Gregory David Roberts Förlag: Brombergs Språk: Svenska Översättare: Hans O. Sjöström Utgivningsår: 2007 Antal sidor: 941 ISBN: 9789173370011 Övrigt: Shantaram släpps senare i vår som pocket |
Bra anmärkning att boken är fylld med klicheer, men jag tycker att du överdriver.
Tycker att det framstår ganska klart varför Lin älskar Karla: de är ju i samma båt, de lever i förnekelse och flykt från sina gamla liv.
Och att en person inte alltid är så trevlig och lögnaktig hindrar ju inte kärleken. Inte alla killar som söker nån som är TREVLIG och PÅLITLIG. Tänk också på alla tjejer som bor ihop med svin…
“Och gudarna ska veta att Roberts sitter på sanningen.”
Is that a fact? Gör Roberts verkligen anspråk på att sitta på sanningen, eller har han bara skrivit en bok?
Ja, så som boken presenteras och så som Roberts uttryckt sig i intervjuer kan jag inte tolka på något annat sätt än att han sitta inne på en helt och hållet sann berättelse.
Eller vad var frågan? Om JAG tror att han sitter på sanningen? Självklart inte, sanning är bara en teoretisk konstruktion och inte något som kan uppnås.
Jag kan också hålla med om att boken har många klicheer, men de flesta av dem är tänkvärda och ger perspektiv, en och annan är kanske inte bra.
Språket är också mycket bra, nyanserat och välskrivet vilket gör att man fängslas och får en färgrik, mäktig upplevelse! Ofta är det det man söker i en bok, eller? Tror också det finns överdrifter men han påstår väl inte att allt är helt sanningsenligt heller.
Tror det är mycket avundsjuka som ligger bakom kritiken ovan, såväl som annan kritik av denna bok.
Eh? Avundsjuka? Hm, ja, det kan vara ett av de konstigare påståenden kring litteraturkritik - att recensenten bara är avundsjuk på författaren. Ursäkta, men det är faktiskt lite skrattretande.
Angående klichéer skulle jag vilja påstå att det är en direkt motsägelse att säga att en kliché kan vara tänkvärd. Den är ju snarare per definition tömd på sitt innehåll; så ofta använd att den inte längre betyder något.
Språket skulle jag säga är ganska dåligt. Det finns många upprepningar, både vad gäller ord och hela uttryck och händelser. Knappast välskrivet, utan i stort behov av en ordentlig genomgång av förlagsredaktören., för att ge det mer udd och driv. Men Roberts är ju inte heller en författare i egentlig mening. Han är snarare en bankrånare som fått en möjlighet att ge ut sin livshistoria i bokform, och därmed är de stilistiska kraven inte lika höga. Tyvärr tycker jag inte storyn håller heller. Den bygger på att man som läsare ska sluka den med håll och hår och finns det bara en liten smula skepsis, så faller hela korthuset.
Angående sanning, så citerar jag mig själv:
“Ja, så som boken presenteras och så som Roberts uttryckt sig i intervjuer kan jag inte tolka på något annat sätt än att han sitta inne på en helt och hållet sann berättelse.”
Jag ber verkligen till gud för att ni har läst den på engelska för att kunna skriva det ni gör!
Hur menar du nu?
“…sanning är bara en teoretisk konstruktion och inte något som kan uppnås.”
Och att det är sant kan vi vara säkra på?
En annan sanning är nog att den här recensionen är ungefär lika pretentiös som boken själv. Men boken var i alla fall underhållande!
Jag håller inte alls med dig, jag läser den iofs på originalspråk som jag fick den på.
Jag TRODDE att jag skulle ha din uppfattning när jag läste på omslaget och de första få sidorna. Nu är jag nånstans i mitten och tycker att det är den bästa bok jag läst jämsides med Tipping the velvet av Sarah Waters. Människor är olika, jag är en människa som delar författarens synsätt väldigt mycket, Shantaram ger mig massor av aha-upplevelser, antagligen för att jag själv tänker och fungerar i liknande banor. Det är inte ofta jag känner så. Jag tycker att enklare skrivna böcker som jag misstänker att du skulle klassa som bra litteratur ofta är högtravande och klyschiga. Vi är helt enkelt olika.
Till Anna: Du förstår helt enkelt inte! Eftersom boken GER andra människor så mycket ser dom uppenbarligen saker du inte ser! Du kan inte säga att det bara är klyshor tömda på innehåll när andra människor SER innehåll. Håll dig till att det inte är din kopp av te..
Och herregud, jag har verkligen läst helt andra saker än dig Anna, i mina ögon är du blind. JAG blev så glad över författarens kvinnoporträtt. Inte fan älskar han Karla för att hon är snygg! Han framställer henne som oerhört intelligent, STARK, och MÄKTIG. Och då inte mäktig pga sin sexualitet som nån jävla Marilyn Monroe utan mäktig, han är rädd för henne OCH han attraheras av det. herregud har du hört talas om tjejer som dras till svin??? DET är ju en klyscha att kvinnor dras till elaka killar, själviska killar, hårda killar. Inte att män dras till sådana kvinnor, klyschan är att män tycker om kvinnor som är mindre intelligenta, yngre, mindre, svagare än de själva. Och är det så farligt att han beskriver hennes gröna ögon? Ögon är trots allt själens spegel. Han beskriver varken hennes bröst, ben, eller något annat, han framställer henne inte som GOD (som oxå är en uttjatad klyscha tänk Såsom i himmelen med blonda ICA-kassörskan som är så jävla omänskligt god och oskyldig hela tiden och det är DET han blir kär i) Jag tycker det är häftigt att Karla ses som en av de 5 mäktigaste människorna i Bombay och inte blir objektifierad av män utan BEUNDRAD av män för sin makt och sin HJÄRNA och sina värderingar och tankar. Alltså Anna du har verkligen läst denna bok med tjocka glasögon och det verkar som att du mest har ett stort problem med människor som är spirituella. Du tycker det är klyschigt att skriva om Gud och tankar om Gud och världen, det är själva försöket du tycker är klyschigt. Jag gissar att du själv inte tänker i de banorna.
och en sista grej, du avslutar din recension med en klyscha som verkligen är tömd pÃ¥ innehÃ¥ll “kill your darlings”. Du kan helt enkelt inte acceptera att detta är en bok pÃ¥ 900 sidor skriven av nÃ¥gon som levt ett intressantare liv än dig som är väldigt intresserad av livets mening, Gud, universum..