Det har varit tyst om serieskaparen Benjamin Stengård. Inga nya fanzines och bara ett fåtal (o)lustiga inlägg på den personliga bloggen. Vad har hänt? Vad händer?

Nittonde Stolen hystade ut ett mail i natten.

Vad gör du?
– Lite allt möjligt, bland annat ett seriealbum som är tänkt att komma ut på Galago förlag nästa år.

Hur går det?
– Tack bra.

Vad ska det bli?
– Det kommer att bli en samling serienoveller, typ hundra sidor sammanlagt. Jag tänker mig att det ska bli ett skräckalbum, fast utan zombier, vampyrer eller onda clowner, sånt som ingen över tio egentligen är rädd för. En och annan gengångare kommer dock troligen att vara med. Människor i alla kulturer är rädda för spöken och jag också.

Är du författare eller tecknare?
– Det är inget jag funderat på. Både och, antar jag. Fast nu när jag faktiskt funderar lite på det tycker jag nog att tecknare funkar bäst, eftersom tecknandet är slutsteget till den färdiga produkten. Precis som en författare är författare och inte “tänkare på vad jag snart ska skriva” och en murare inte är en “murbrukstillblandare”. En “snickare” är ju inte en “snackare”, eller hur?

Hur skulle du beskriva serien som du tecknar just nu?
– Nu har jag tänkt på den här frågan i säkert tio minuter och slutligen bestämt mig för att inte svara på den. Jag har faktiskt annat att göra.

Hur skulle du beskriva den för Johan Staël von Holstein?
– Det skulle jag inte.

Hur mycket måste du producera per dag?
– Ett par rutor. Upp till sex om de är små. Pyttesmå: nio.

Kommer Horace att ringa?
– Han ringer varje dag men säger aldrig nåt, bara flåsar tungt. Fast det är okej, innehållet är ändå de tondövas pekfingervals som jag brukar säga. Jag säger det jätteofta faktiskt, mycket oftare än jag egentligen vill. Jag hör det upprepas som ett mantra i mitt huvud varje kväll när jag ska sova. Det är för jävligt naturligtvis, men ändå bättre än gråta sig till sömns.

Kommer du att bli rik?
– Jag är redan rik! På erfarenheter! Och kärlek!

De som läst dina fanzines, kommer de att känna igen sig i albumet?
– Flera av novellerna som varit i mina fanzines kommer att vara med i albumet så ja. Men är inte så många som läst fanzinen så jag tycker inte det gör så mycket. Och de som läst dem kommer att bli glada ändå för mina grejer blir bättre och bättre och ju senare de är gjorda desto mindre troligt är det att de har varit med i något fanzine.

Är inte den etablerade serieestetiken ganska trist just nu?
– Vilken är den etablerade serieestetiken?

Den med linjer, pratbubblor och rutor in ordnung?
– Pratbubblor är lite trista och ser fula ut, men vad ska man göra? Man kan göra serier om stumma människor förstås, fast det blir lite trist i längden. Rutor funkar bättre än det flesta andra former. Jag brukar dock slänga in en cirkel emellanåt när jag blir uttråkad. Att inte ha dem i ordning är väl ganska omöjligt vad jag vet, men det är förstås viktigt att tänka utanför ramarna.

Var hittar man särarterna, guldkornen, de som drar de nya linjerna?
– Troligen i eller i närheten av ett Smultronställe.

Vilken serielitteratur borde fler känna till? Vem tecknar de snyggaste/bästa serierna just nu?
– Med risk för att låta lokalpatriotisk så är helt klart i Malmö det händer. Det finns så mycket talang här att man nästan blir rädd. Sara Granér, Liv Strömquist och Fabian Göranson är alla sylvassa och sanslöst roliga. Och sen är det dessutom ett helt gäng yngre förmågor på gång, som till exempel Ruben Vargas, Nanna Johansson och Lars Krantz. Det blev ett jävla rabblande och då har jag ändå slumpmässigt utelämnat flera för att inte bli för tråkig.

Något mer du vill berätta?
– Ja, att min mellanslagstangent knappt funkar. Varje mellanslag i den här intervjun är hamrat in med en våldsamhet som med rätta skulle satt mig bakom lås och bom om det varit mot en människa.