Först Filter. Nu Novell. På kort tid har det kommit två svenska magasin som bygger på berättande journalistik. Det långa, långsamma reportaget stärker sina positioner.

Novell ges ut av folket bakom det nu nedlagda musikmagasinet Ondskan och ska berätta historierna bakom det som sker i popmusikvärlden. Jag gillar verkligen ambitionen. När Sonics stabilitet blivit synonymt med förutsägbarhet behövs nya perspektiv.

Men Novell måste vässa sina pennor ytterligare. Anslaget är helt rätt. Att ge tusan i skivbolagens släppscheman och låta bli löpande-band-intervjuer med storartister på promotionturné känns befriande. Bara det att tidningen inte innehåller en enda recension av aktuell skiva säger en del om Novells ambitioner att hitta andra sätt att berätta om musik på än de redan etablerade.

Men jag vill ha mer finess i berättelserna. Flera av reportagen lider av ett slags informationsträngsel. Som läsare får jag ibland känslan av att jag snubblar fram i texterna. Jag vill kunna stanna längre vid detaljerna.

Trots viss besvikelse tror jag på Novell. Ingen del av tidningen är direkt ointressant. Reportaget om Lola Barbershops sångare Anders Johanssons död och de gamla bandkamraternas nya projekt Autisterna är direkt gripande, men hade tjänat på att vara ett par sidor längre. Texten om musiken i Bollywood glimrar till på flera ställen och det kortare reportaget om turkiska bandet Kim Ki O är riktigt bra. Bäst är ”I en annan del av klubbsverige”, om Stureplans-dj:n Alex Moreno. Ett lysande exempel på att det går att skapa intressanta berättelser om varje ämne, varje person, hur trist eller ointressant det än verkar på förhand.

Numret avslutas med en sida nyskriven skönlitteratur om musik. I kombination med titeln, Novell, är det en tydlig hint om tidningens ambitioner. Hoppas man slipar berättelserna ännu mer till nästa nummer.