Litteraturfundering: Vad var egentligen grejen med Myggor och tigrar?
Jul 19, 2008 | Av Cathrine Beijer | Kategori: Prosa, Recensioner
Den kallas för 2007 års största litteratursnackis. Boken lämnade ut en hel kulturredaktion, namn droppades hej vilt och folk kände sig utpekade. Det blev ett himla liv, men vad var egentligen grejen med Maja Lundgrens Myggor och tigrar? Kultursidorna var fulla i flera månader, alla ville komma till tals, för att försvara sig och kanske för att ge igen på författaren. Men när jag läser boken ett år senare funderar jag på om det inte var lite mycket väsen för ingenting och bokens handling faktiskt kom i skym undan.
Myggor och tigrar utspelar sig till en början på Aftonbladets kulturredaktion. Lundgren ger med boken en känga till redaktionen, där hon tycker att det främst är männen som styr. Som utomstående läsare tar man det som står med en nypa salt, det är ju ändå en bok skriven av en författare jag läser. En roman är aldrig skyldig att hålla sig strängt till fiktion eller fakta.
En återkommande anklagelse mot Lundgren i medierna har varit att hon utpekas som paranoid. Inte helt oförståeligt då berättarjaget frenetiskt letar budskap i tidningsrubriker och i chefernas ord. Hennes paranoia är inget hon försöker gömma på något sätt, så det är ingen stor upptäckt av läsaren att påpeka en sådan sak. Hon skriver nästan rent ut hur paranoid hon är. Något som jag faktiskt bara tycker är underhållande och det skriker självironi. Så att haka upp sig på det faktumet är bara ett bevis på att man inte har något annat att säga om boken och dess författare.
De bitar som fått mest uppmärksamhet är bara en bråkdel av bokens hela innehåll. Mestadels av handling utspelar sig i Neapel där berättarjaget stryker omkring i stadens spanska kvarter. Hon letar efter spänning och lusläser olika tidningar för att hålla kolla på vilka som tillhör vilken klan i den napolitanska camorran. Hon testar faran och redaktionen hemma i Sverige känns långt borta.
Så av allt snack som gått hade förväntat mig mer av Myggor och tigrar än vad jag sedan fick. Ett år senare sitter jag här besviken, vad det allt? Men visst finns intressanta episoder, behållningen av Myggor och tigrar är nog ändå det maktspel som Maja Lundgren gestaltar från kulturlivet, sant eller inte, så är det intressant. Men att folk skulle ta åt sig så känns bara överdrivet och hör inte hemma på spaltmetrar i kultursidorna, sköt det där i fikarummet.
| Titel: Myggor och tigrar Författare: Maja Lundgren Förlag: Albert Bonnier förlag Språk: Svenska Utgivningsår:2007 Antal sidor: 508 ISBN: 9789100115111 |
Hej!
Det här var en kul artikel, jag bestämde mig rätt tidigt för att inte besvara floderna av artiklar mot boken (även om det var många som var begeistrade också: Maria-Pia Boêthius, Linna Johansson, Anneli Jordahl, Susanna Romàn mfl).
Det är sant att det inte är någon skandalroman, och att det säkert kan verka förbryllande att både ledarsidor och kultursidor dundrade mot boken och hävdade att den inte är politisk. Kulturvärlden är extremt viktoriansk, och i hög grad uppbyggd på smicker och sunkig lojalitet. Det är sant att jag ifrågasätter min “paranoia” i boken, men det som kan verka mest osannolikt - budskapen på kultursidan - är sant. Jag har fått medhåll, och den som går till arkiven tror jag blir övertygad.
“En roman är aldrig skyldig att hålla sig strängt till fiktion eller fakta”, tack för vänligheten men i det här fallet är sanningsfrågan viktig. Myggor och tigrar är en litterär gestaltning av min upplevelse av två klaustrofobiska världar - kulturens Stockholm och camorrans Neapel - men den är inte fiktion. Inga av händelserna eller replikerna i romanen är påhittade. Det är en viktig distinktion: en gestaltning av en upplevelse är visserligen subjektiv, upplevelsen kan förstås ändå delas av många som känner igen sig (och igenkänningsfaktorn när det gäller kulturdelen är hög, trots att det inte alltid framkommit i debatten), men det handlar inte om dikt. Skriver jag om en armbåge i bröstet, så är det för att jag fick en armbåge i bröstet. Skriver jag att någon raggar litterärt lammkött, så är det just det som sker.
Grejen med Myggor och tigrar är bland annat att såna saker INTE ska avhandlas i fikarum.
Bodde jag i de spanska kvarteren för att “leta efter spänning”? Det är inte alldeles med sanningen överensstämmande. Kanske bodde jag där för att bränna sopor, eller för att avskaffa maffiaromantiken.
Det finns ett par inslag av fiktion: den fiktiva camorrabossen på slutet som ger en sannolik förklaring till varför jag råkade illa ut, och en fantasi om en grönsakshandlare.
Hela utgivningsprocessen, försöken att stoppa boken, påtryckningarna, kraven på strykningar, den ganska olidliga tiden kring publiceringen, är något jag har dokumenterat och antagligen kommer att ge ut så småningom, eftersom det hela säger mycket om vår tids hyckleri.
Men det som väckte allra mest förskräckelse var nog mina resonemang om “den underminerade takterrassen”, och inslagen av “omvänd rasism” som det kallas. Eller det diaboliska i de där kvarteren.
Jag kände bara för att lämna en liten kommentar. Allt kött är hö och det gäller den mesta litteraturen också, vem vet om och hur Myggor och tigrar läses om hundra år.
Maja Lundgren
För egen del tycker jag det är mer intressant att se till det litterära verket i sig, och hur det uppfattas av mottagaren. Rent krasst är det ointressant att känna till författarens intention, särskilt om den förklaras, snarare än gestaltas i boken.
Den litterära texten i sig tillsammans med läsaren är också det som avgör om/hur texten står sig genom århundradena. Knappast författarens avsikter.
Om läsaren uppfattar boken som en skröna, så är den en skröna.
Alternativet hade väl varit en dokumentär, eller en självbiografi. Men inte heller där finns någon sanning, förutom utifrån författarens egna upplevelser. Vilket förvisso kan vara sanna, men ändå begränsade till den personens horisont. Dessutom tror jag att självbiografier också ofta drivs av någon intention från författarens sida, vilket påverkar framställningen.
“Om läsaren uppfattar boken som en skröna, så är den en skröna.”
Det här är intressant. Det är en långt gången sanningsrelativism.
Men det borde också innebära att om läsaren uppfattar en bok som sann, realistisk, så är den det.
Ett allvarligare problem är kanske att igenkänningsfaktorn kan vara begränsad till en liten krets. Om andra har hört och sett samma saker som dokumentärförfattaren (Lundgren gör ju anspråk på att vara en sådan) så är de såpass få att intresset kanske inte finns utanför den kretsen. Frågan om fiktion/icke fiktion, självbiografi/dikt, dokumentär/skröna är knappast bordlagd i och med denna bok. Och hon skriver ju själv att ingen vet hur läsare i framtiden kommer att uppfatta den.
“Men det borde också innebära att om läsaren uppfattar en bok som sann, realistisk, så är den det.”
Jag lutar mer åt att det sällan finns någon universell sanning i någon text (kanske undataget matematiska påståenden, vad vet jag…) Däremot en relativ sanning utifrån mottagarens horisont (kunskap, kultur, tidevarv etc).
Dvs sanningen i en bok är beroende av personen som läser, personens bakgrund, kultur etc. Boken i sig är egentligen inte statisk, den förändras. (samtidigt som jag tror att sanningen inte alltid ligger hos läsaren - denne kan ändå missförstå)
Men återigen, vem vet idag vad Shakespeare hade för intentioner med sina alster? Samtidigt, spelar det någon roll? Vi läser och tolkar texterna utifrån vår horisont och hittar antagligen saker som han aldrig avsett, och/eller tvärtom.
Det är kanske det som är avgörande - hur pass tolkningsbar/överförbar en text är till olika mänskliga epoker. Det är kanske det som tiden får utvisa, även för Maja Lundgrens “Myggor och tigrar”?
Min syn är kanske lite väl enkel, vad vet jag. Men att en berättelse är “sann” eller “bygger på en sann händelse”, förhöjer inte kvaliteten på något sätt för mig. Det är snarare hur det förmedlas och om det i slutänden är något som berör mig.
Ja, det går ju att relativisera sig tokig kring det här.
Maja Lundgren skriver att det är subjektiva upplevelser av händelser som hon skildrar. Och större anspråk än så på att skildra den mytiska sanningen går nog inte att göra.
För när är en händelse annat än en subjektiv upplevelse? Det omedelbara, oförmedlade, omedierade, när äger det rum egentligen? Det finns väl en akt av kommunikation i minsta sinnesintryck? I så fall måste varje sinnesintryck förmedlas, medieras, och så får man börja fundera lite i sändare-mottagare-termer. Och på vägen mellan sändare och mottagare sker det en massa saker och så ett, tu, tre blir det omedelbara lika mytiskt som “essens, existens, substans, subjekt, aletheia, transcendens, medvetande, Gud, människa etc.”
Därmed inte sagt att den subjektiva upplevelsen skulle vara lögn.
Maja: Jag tycker inte innehållet i Myggor och tigrar ska avhandlas i fikarum, men det jag reagerade på var att de personer som nämns i boken tog åt sig så förfärligt att de var tvugna att fylla kultursidorna med arga ord. Därför blev jag lite förvånad när jag sedan läste Myggor och tigrar, då jag inte tycker “påhoppen” var så förskräckliga som det verkade i debatten. Det är det jag tycker hade kunnat diskuteras i fikarummen.
Något tangerar åtminstone objektiv sanning: den som intresserar sig för mycket för camorrans göranden och låtanden råkar illa ut.
goodness gracious that was great!
Couldnt have said it better my self!
great!
really usefull
Como um Newbie, estou sempre buscando online para artigos que podem ajudar-me. Obrigado
Alcohol preserves everything but not dignity.
‘Wrapped in a ‘gudari’ I still refer to many that I am a ‘gudari ka lal’ - a human that is affiliated with the north face jackets for women form of clothing. I loved being in that form and still love it,’ he added.