En mor som offrar sitt spädbarn. Låter det drunkna i forsen. En handling av hjältemod för att rädda sitt folk eller en maktgalnings desperata försöka att återfå kontrollen? Mödrar som inte beter sig som konventionella mödrar är ett litterärt tema som återkommer i flera av världshistoriens största verk. I romanen Drottning Pokou gör Véronique Tadjo sig flera olika versioner av myten, om den smarta härskaren.

Hon berättar myten fem gånger, varje gång med en annan vinkel, ett annat slut, men alltid med en lika suddig kontenta. Vem var Pokou? Hur var hon? Varför gjorde hon som hon gjorde? Det är med ett stilla ursinne – kanske vansinne – som makt och våld skildras. Det hela nedkokat till en känslig kärna: modern och hennes barn.

Det är en bok som är lika öppen i sina tolkningsmöjligheter som den är sluten med moraliska fingervisningar. Tadjo ger inga svar. Att romanen har många paralleller till författarens hemland, Elfenbenskusten, med landets alla politiska konflikter är ett rimligt antagande, men jag har inte tillräckligt med kött på benen för den sortens läsning.

Med kunskap om Elfenbenskustens etniska konflikter eller ej, är Drottning Pokou en bok som inbjuder till politiska tolkningar. Den ställer frågor kring hämnd, offer och maktbegär. Men den vänder också uppochner på en etablerad uppfattning genom att sätta moderskapet som dess centrum. Tadjos skicklighet som författare och förmåga att effektivt använda en gammal afrikansk myt för att säga något om dagens politiska verklighet går inte att ta miste på.