Katja Tukiainens serieroman Russinet har ett knallrosa omslag. Och trots att sidorna är svartvita är det nästan att de också har en rosa ton. Allt är så puttinuttigt och gulligt som förlossning och barnafödande någonsin kan bli. Eller ja, ”charmigt” som förlaget väljer att kalla det.

Själv har jag problem med att se vad som är charmigt med Russinet. Det liksom förutsätts att läsaren tycker att fostervatten, blöjbyten och utploppande navlar är det gulligaste som finns i hela världen. Och dessutom jävligt intressant. Jag tycker ingetdera.

Överlag liknar Russinet mest en informationsfolder av typen som kan finnas som pausunderhållning för nervösa pappor på förlossningsavdelningar eller möjligtvis någon lömsk propaganda från abortmotståndargrupper som vill framhäva the miracle of life. Allt är liksom inlindat i rosa bomull, med tre lager sockervadd. Och allt nynnar en söt visa så fort någon närmar sig. Tillrättalagt till tretusen och jag fattar inte syftet.

Förmodligen måste läsaren vara sådär supermycket med barn som vissa gravid kvinnor blir (de blir inte bara tjocka, de upphör att prata om någonting annat än sin egen graviditet). Eller så måste han frivilligt ha gjort någon med barn och tycka att det är jordens åttonde underverk. För vem som helst i övrigt måste Russinet te sig som en puttinuttsaga som ger samma magkänsla som för mycket sötsaker: illamående.