Bonnie Parker som efter flera rån tillsammans med partnern Clyde Barrow i 1930-talets USA blivit en ikon för den våldsamma kvinnan.
Våldet är mannens uttryck. Den knutna näven är hård, rak och oförsonlig; kall, sträng och beslutsam. Den kan också vara irrationell, meningslös. Resultatet av förlorad kontroll över något okuvligt manligt. Oftast blir kvinnan offret. Den slagna i ett förhållande eller den oskyldiga civila i ett krig som utkämpas mellan män.

När kvinnan väl får slå, får hon bara slå tillbaka. Mot mannen eller manssamhället. Ge igen med samma mynt. En hämndaktion där vapnen är henne till låns. Därefter förväntas hon återgå till sin kvinnlighet. Kanske blir hon förklarad sinnessjuk.

I historieantologin Kvinnor och våld – en mångtydig kulturhistoria visar Cecilia Riving hur våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige ofta ansågs sinnessjuka. Aggressionshandlingen hos en kvinna förklarades i fler fall än bland männen vara resultatet av en sjukdom, och därmed kunde tanken om den kärleksfulla, ömma kvinnligheten bevaras. Eva Borgenlöv visar i samma antologi hur svenska domstolar under 1700-talet flera gånger tvekade att döma kvinnor som mördat sina barn till döden. För dödsstraff krävdes att uppsåt bevisades. Att tänka sig en kvinna som med berått mod hade ihjäl sitt eget barn var givetvis svårt, varför rätten i flera fall löste denna omöjliga tanke genom att helt enkelt, i vissa fall med mycket möda, frånsäga kvinnan ansvaret för sina handlingar och förklara hennes sinnessjuk. Lina Sturfelt visar i sitt bidrag till antologin att när kvinnor i Ryssland och Baltikum tog till vapen i första världskriget beskrevs de i pressen som antingen gulliga lottor som stöttade sina manliga kamrater eller psykopatiska mördarmaskiner, långt mer våldsamma än de manliga soldaterna. Att det kunde vara lika ”naturligt” för kvinnor som för män att gå ut i krig var givetvis otänkbart.

Svårigheten att relatera kvinnlighet till våldsamhet är nu inget historiskt fenomen. I boken Heartbreakers – Women and Violence in Contemporary Culture and Literature, skriven av språkprofessorn Josephine Gattuso Hendin, har det kvinnliga våldet i stort sett alltid ett berättigande. Gattuso Hendins genomgång av i huvudsak amerikansk samtidslitteratur visar att det nästan uteslutande går att hitta en agenda bakom det kvinnliga våldet som skildras. När Gattuso Hendin inte ser en tydlig vedergällningstanke bakom våldshandlingen, där kvinnan tar till manligt medel för att bekämpa männens förtryck, finns det ofta en mer subtil dagordning, som att vidga utrymmet för sin kvinnlighet eller omdefiniera vad det innebär att vara kvinna.

Det må vara helt i sin ordning att den våldsamma kvinnan vidgar utrymmet och omdefinierar kvinnligheten. Men av Gattuso Hendins läsningar att döma verkar det som om dessa genusaspekter nästan uteslutande föregår våldshandlingarna, som om det alltid går att spåra ett slags feministisk vilja som sedan utmynnar i våld, vilket riskerar att reproducera bilden av kvinnan som offer. Sällan tillåts vidgandet eller omdefinieringen vara ett indirekt resultat av (kvinnligt) våld i egen rätt.

Undantag finns. I tidningen Arbetarbladet uttalade sig tidigare i somras en pedagogikforskare, Peter Gill, på tal om statistik från Brottsförebyggande rådet som visade att antalet kvinnor som polisanmäldes för våldsbrott ökade. Gill menade att kvinnor allt oftare, precis som vilka huliganer som helst, slåss enbart för nöjes skull: ”Våld är något man skolas in i. Man lär sig att tycka om det, och det beror inte på ifall man har manligt könshormon som testosteron i blodet.” Nu valde Gill att se tendensen som en ”jämställdhetens baksida”. Men det är möjligheten att över huvud taget kunna utläsa en sådan tendens, om den nu är verklig, som är det egentligt intressanta.

Det dröjer nog innan en kvinna kan ”tillåtas” slåss som en hel kvinna, och inte bara som en hel karl. Om våldet sedan är önskvärt eller inte hör till en annan diskussion. Vad det handlar om här är handlingsfrihet.