I inledningen till sin surrealistiska roman Petronius, från 1935, skriver Hugh Sykes Davies att bokens läsare inte ska ”försöka finna någon mening där ingen mening finns, utan vara nöjda med den synbara betydelsen”. Landets högstadie- och gymnasieelever skulle väl ha jublat om de fick den här boken i sina händer – äntligen en bok där till och med författaren säger att det inte går att tolka ut mer av texten än vad som verkligen står där.

Mindre entusiastiska skulle kanske dessa elever, och många ovana läsare med dem, vara ifall de väl högg in på själva romanen, som Sphinx förlag nu ger ut i den första svenska översättningen någonsin. För mänskliga som de flesta av oss ändå är, strävar vi efter att förstå det vi läser. Att förstå allt som händer i Petronius är inte det lättaste, och ännu svårare är det att få grepp om varför det som händer händer.

Huvudpersonen Petronius ger sig ut på en vandring, en resa utan mål och mening. Längs vägen möter han groteska varelser, banditer, flugsvampar som förvandlar sig till skadade människor och ser solskenet skapa makabra berättelser på bergsväggarna. Medan träden, som bildligt radar upp sig bakom honom, bokstavligt talat följer i hans fotspår, låter sig Petronius kastas åt olika väderstreck.

Övergångarna, från en scen till en annan, från en fristående berättelse till ett utsvävande resonemang till en miljöbeskrivning, är ofta associativa. Davies leker med orden och de bilder han målar upp, han låter dem glida in i varandra och förvandlas på de mest oväntade sätt.

I Mattias Forshages efterord förklaras det program som kan tänkas ligga bakom romanen. Davies skrev nämligen om sin syn på surrealismens funktion i ett antal essäer och artiklar. Där menar han att den som vill förklara något ska göra detta i sin mest rationella och minst lyriska form. Men för att vara psykiskt frisk och intellektuell blir också surrealismen ett nödvändigt verktyg, för att med hjälp av den skriva av och ur sig allt som inte är friskt och rationell, nämligen drömmar och fantasier.

Vissa partier av boken blir tyvärr tråkiga i längden, när de blir allt för distanserade och Petronius – som aldrig fyller ut rollen som en riktig karaktär – går från att vara en platt men funktionell figur, till en närmast transparant och borttappad sådan. Men för den som klarar av att lägga logik och full förståelse åt sidan är det Davies lekfullhet och respektlöshet, inför allmän logik och romanrealismens konventioner, som är Petronius stora behållning.