“Jag skriver dikter för att vidröra, påverka människor. Annars tycker jag att det är värdelöst då kan de hamna i någon byrålåda istället. Jag jobbar oerhört mycket med att bara använda enkla ord som typ en tioåring kan förstå. För det svenska språket utvecklas i en rasande takt. Men genom att använda de här enkla, vanliga orden hoppas jag att texterna kommer hålla åtminstone i 50 år. Dikterna ska vara förståeliga – ordmässigt – för varje människa.”

Så sa en annan poet – Bruno K. Öijer – när han intervjuades i Babel igår (18/9). I Johan Jönsons nya diktsamling Efter arbetsschema finns samma antydan om det svenska språkets snabba förändring. Skillnaden i Jönsons diktning är att han istället söker de svåra, akademiska orden och som läsare är det svårt att låta bli att undra: Vad vill han egentligen?

Ja, vad är det Jönson säger med denna, nästan evighetslånga, rad av akademiska termer och strofer, i sin tegelstenstjocka diktsamling?

dubbleringslägret initialt en exceptionell, exkluderande plats, be-
fäst och omgärdad av talande tystnad. produktionen av värdelöst
överlevande och lik utökas så gradvis utanför lägerstängslet när
skillnaden mellan insida och utsida blir diffus och virologisk. det
är inte så att samtida platser DESSA ALLTID REDAN OCK-
SÅ ESTETISERADE OCH KONFIGURERADE RUMSLIG-
HETER DÄR RÄTTVISAN OCH ORÄTTVISAN ÄR GEMEN-
SAMMA DISSENSUSFRÅGOR karaktäriseras av den indu-
striella grymhet som rådde i tyska läger, även om lägerliknande
strukturer som interneringsläger och tortyrlaboratorer mångfal-
digas idag, men att parallellägerlogikens biozoepolitikån allt mer
uppenbarat tenderar genomsyra våra samhällen och dess kropps-
ligheter.

Jönson använder sig av dagbokslik form där hans diktjags schema på vårdboendet där han arbetar blir den yttre strukturen. Arbetet styr diktjagets liv och rörelser, men framförallt hans tankar. Det är en skildring av arbetet som en tortyr, som ett loopat mekaniskt tvång. Klassmedvetenheten är hela tiden närvarande och snart visar sig ett mönster, ett schema över lönearbetet och kanske lönearbetets funktion i samhället som helhet.

Loopen är ett starkt tema i Jönsons dikter. Arbetsschemat loopas, efter sex veckor börjar det om igen. Dagarna loopas, när en dag är slut tar nästa – likadana – vid. Också arbetsuppgifterna loopas, patienternas enda funktion är att de producerar olika kroppsvätskor – urin, saliv, avföring – som ständigt måste avlägsnas av personalen. Om och om igen. De lägsta i samhället, alltså arbetarklassen, är de som tvingas utföra det loopade arbetet och de blir föraktade för det. Det är en cynisk samhällskritik Jönson för fram, men diktjagets proletära ställning krossas av språket han använder.

Det svenska språket och kanske framförallt det svenska språkets begränsningar, är det andra starka temat i Efter arbetsschema. Och det är ett svårgenomträngligt språk som Jönson presenterar. Han öser akademiska och svåra termer över läsaren i ett överflöd som efter ett tag gör läsningen tröttande. För att i nästa stund skala av texten tills nästan ingenting blir kvar, mest tvetydigheter. Kampen med språket, svårigheten att uttrycka ångesten över arbetets mekanik, framträder. Kanske framförallt vid högläsning då Jönsons näsa för rytm blir extra tydlig. Hans svåra akademiska termer formar ett mekaniskt malande språk som understryker temat kring loopar.

Helhetsintrycket av Efter arbetsschema är kluvet. Här finns en bitvis imponerande strid för att få språket böja sig kring känslorna och en obehaglig skildring av lönearbetets helvete. Men här finns också avsnitt som mest känns just malande, upprepande och svårgenomträngliga. Kanske är också det en del i skildrandet av arbetarklassens loopade vardag?