Serier är krocken mellan ord och bild. Tvenne tysta ting, som när de möts på ett lika tyst papper genom magi kan få det tunna arket att låta POW-BOOM, SPTAKK, DA-DA-KADOSCH och TRAMPELITRAMPELITRAMP!

För att belysa min neddykning i ljudordens värld här nedan tänkte jag ta hjälp av en fetdryg och hednisk figur, som i år jubilerar som tjugoåring. Jonas Darnells Herman Hedning & Co, som för första gången gjorde entré i tidningen Fantomen 1988, är nämligen proppfull med ord som TJUCK!, TWANGG! och FLÄPP FLÄPP FLÄPP!

Den illusion av ljud som uppstår i serier kallar forskaren Cathrine Khordoc för seriens soundtrack, i sin artikel ”The Comic Book’s Soundtrack: Visual Sound Effects in Asterix”. Detta soundtrack byggs framförallt upp av pratbubblor – de olika seriefigurernas repliker – och av ljudorden, det vill säga alla ljudeffekter som ryms i en tecknad serie.

De flesta språk- och serieforskare som använder sig av termen ”ljudord”, brukar med den bara syfta på ljudhärmande ord. Själv breddar jag betydelsen, så att även ljudbeskrivande ord ryms där.

Ljudhärmande ord – som BZZZZZ och SPLAT – är såklart menade att efterlikna ljuden de står för, så mycket det bara går. Ljudbeskrivande ord, däremot, är inte helt oväntat menade att beskriva de ljud som de representerar. TRAMPELITRAMPELITRAMPA är ljudet av en skock skenande mastodonter och BINDA! står för det ljud som uppstår när någon binder något.

Eftersom de ljudhärmande ordens enda uppgift är att bli så lika sitt ljud som möjligt behöver de inte följa några av det svenska språkets ganska strikta och tråkiga regler för hur ord ska byggas upp och vilka bokstäver som har tillåtelse att stå uppställda bredvid varandra. De behöver inte följa några speciella böjningsmönster eller låna in delar från andra, redan existerande ord.

Det här ger att de ljudhärmande orden en helt egen och speciell ställning, när det gäller svenska språkets nybildningar. Begränsningarna är i princip noll, medan friheten och de kreativa möjligheterna är oändliga. I de första två julalbumen med Herman Hedning & Co, från 1990 och 1993, finns det till exempel cirka 160 olika ljudord, och fler har det blivit under de femton åren som har gått sen dess

De ljudbeskrivande orden gör det möjligt att illustrera ljud på ett sätt som är lätt att tolka och förstå, trots att ljuden är svåra att definiera och härma. För hur låter det egentligen när någon gräver? Eller när någon slänger något? I Herman Hednings värld låter det i alla fall GRÄV och SLÄNG!

Att sen ett ljudhärmande ord också visar på att något händer, och inte bara låter, är ju en annan sak. De flesta serieläsare har gissningsvis förstånd nog att inse att om det låter som det låter när någon gräver, ja, då är det förmodligen någon som gräver. (Om inte annat så samverkar detta ju ofta med en bild av någon som gräver.)

Många gånger är det svårt att dra en gräns mellan ljudhärmande och ljudbeskrivande ord, eftersom de ofta förkommer i många och varierade blandformer. RASSELRAS, till exempel, är det en beskrivning av något som rasselrasar, eller är det en försök till att härma ljudet RASSELRAS?

Än mer komplicerat och intressant blir det om det sätt som en serie tecknas och textas på blandas in. Hur ett ord tecknas i en serie påverkar också hur ordet uppfattas, vilket betyder att det också påverkar hur läsaren uppfattar ljudet som ordet står för. Om till exempel ordet KA-BAM tecknas så att det ser ut att vara gjort av metall uppfattar vi det förmodligen som mer tungt eller metalliskt än vad vi hade gjort annars.

Att ett ljudords betydelse påverkas av hur det ser ut, hur det har tecknats eller textats, betyder att ett ljudord kan vara exempelvis ljudbeskrivande i själva texten och ljudhärmande i bilden. En blandform, helt enkelt.

Kanske är det också just i ljudorden som seriemediets särart och ändlösa kreativa möjligheter framkommer allra tydligast. Där bildar kombinationen av text och bild något nytt, något annat bortom den egna formen, som de aldrig hade kunnat framställa på egen hand. Ett ljud, ett PVLADBADDA BADDABOM!