En morsa som hellre hänger på Café Opera än att laga middag, en farsa som bor någon helt annanstans, världens coolaste syrra som inte vill umgås med en, bästisarna Klara och Matilda som är lika mycket misfits dom också. Året är 1982 och det här är livet för den tolvåriga Coco i seriealbumet ”Aldrig godnatt”.

Tills en dag, då de tre bästisarna stoppar i The Clashs skiva ”London Calling” i vinylspelaren, de blir alldeles till sig, studsar skrikandes runt till den skramliga musiken tills de börjar gråta. Dörren till punkvärlden har öppnats. Nu ska frisyrerna klippas, elgitarrerna fixas. Klara, Matilda och Coco bestämmer sig på riktigt, de ska bilda ett eget punkband.

På fritidsgården möter de arga punkkillar som inte vill låna ut sin replokal till tjejerna för att de är ”för fula och inte kan spela”, men tjejerna käftar emot och pekar finger på klassiskt punkmaner tills lokalen är deras. Bandet får namnet ”Vi drar till fjälls” och deras största hitrefräng är: “Jag ser spår i sanden/ Vad kan det va/ Jo det är Ecco-skor”. Det är dom mot hela världen.

I en intervju i Helsingborgs Dagblad med den nu vuxna Coco Moodysson säger hon att det viktigaste med seriealbumet var att visa på vänskapen mellan Klara, Matilda och Coco. Det har hon verkligen lyckats med. För trots att de tre tjejerna bli kära i samma skabbiga punkkillar och trots att deras band inte plöjer några framgångar alls med sin Ecco-hit så somnar de ändå i samma stora säng när livet känns jobbigt, med händerna i varandras. Det är fint, utan att bli det minsta sentimentalt.

Moodysson lyckas alltså komma undan med en bekännande uppväxtskildring i serieformat trots att det knappast är något nytt på seriehimlen. Känn bara på namn som Åsa Grenwall, Mats Jonsson och Marjane Satrapi, deras struliga tonårstider har ju dissekerats in i märgen.

Även om Moodysson inte direkt kommer med något revolutionerande nytt i själva genren så lyckas hon hålla sig borta från sliskig självterapi utan belyser istället viktiga aspekter av livet, nämligen hur en ”vad-som-än-händer”-vänskap och en konstform som till exempel musik kan rädda en människas hela tillvaro. Dessutom är känslan av autencitet mycket stor då samtidsreferenser som Kamratposten, kärnkraftsdemonstrationer, JVC-spelare, en yngre Per Gessle, kalaspuffar och Ebba Grön-allsång visar på hur det kunde vara att växa upp i början på 1980-talet.

Den fulbarnsliga stilen på teckningarna är bara till albumets förtjänst, det känns konstnärligt, uttrycksfullt och väldigt äkta. De svartvita teckningarna förstärker känslan av hur allt är just svart eller vitt för de här tjejerna, inga nyanser, antingen skitbra eller pissdåligt. För det handlar ju inte om att uppnå estetisk perfektion i en sådan här skildring, det skulle bara förgöra känslan av hur den här brokiga tonårstiden var: Inte ett dugg perfekt, men ack så levande.