Efter Tove Janssons bortgång i juni 2001 skrevs mängder av hyllande artiklar om den finlandssvenska författaren och hennes verk. I flera av artiklarna beskrevs muminböckerna som idylliska skildringar av äventyr i den nordiska sommaren. Författaren själv jämfördes med framför allt en av sina karaktärer: Muminmamman.

Flera gemensamma drag målades upp. Muminmammans milda sinnelag och förmåga att trösta med sina livsvisdomar sågs som speglingar av Tove Janssons egen personlighet. Både Jansson själv och Muminmamman reducerades till en trygg famn där man som läsare kan söka skydd undan en kaotisk värld. En sådan beskrivning är inte bara en förenkling, den är även gravt missvisande.

En inblick i Tove Janssons liv och person, som inte bara utgår från läsarens personliga intryck av muminböckerna, ger snabbt en annan bild av författaren. Jansson framstår inte som en trygg, fast punkt – snarare tvärtom.

I Boel Westins biografi Tove Jansson – Ord, bild, liv tecknas ett porträtt av en hårt arbetande, rastlös och ständigt tvivlande författare och konstnär. Från femtonåringen som flyttar till Stockholm från Helsingfors för att studera vid en konstskola, till åttioåringen som kämpar med sin sinande skaparkraft. Förändring och rörelse tycks vara det hon eftersträvar.

Bilden som framträder av Tove Jansson står då i skarp kontrast med den gängse bilden av karaktären Muminmamman. Muminmamman framställs ofta som en sinnebild av det moderliga idealet: stabil, trygg, självuppoffrande. Alltid redo att trösta sitt barn.

Och visst stämmer denna bild överens med hur Jansson själv framställer henne i muminböckerna. Vem är det som ensam tar hand om Mumintrollet när Muminpappan har lämnat familjen i Småtrollen och den stora översvämningen? Och när Mumintrollet förvandlats till ett spökdjur i Trollkarlens hatt, vem är det då som är den enda som känner igen honom? Naturligtvis är det Muminmamman.

Men det är samma Muminmamma som i Pappan och havet gömmer sig för sin familj och helst av allt vill lämnas ostörd för att kunna ägna sig åt sitt målande.

I den sista muminboken, Sent i november, är Muminmamman försvunnen. Tillsammans med resten av sin familj befinner hon sig på en ö långt från Mumindalen. Samtidigt är hon i allra högsta grad närvarande. Den lilla homsan Toft tänker konstant på Muminmamman. Längtar efter henne. För honom blir hon symbolen för en trygghet och lycka som, kanske för alltid, är utom räckhåll.

Boel Westin menar att Toft ska förstås som Tove Janssons röst i boken. Ur det perspektivet blir det solklart att identifikationen mellan Jansson och Muminmamman inte har någon grund i muminböckerna.

Muminmamman var aldrig Janssons alter ego eller en spegling av henne själv. Och visserligen går det att förstå Muminmamman som en symbol för tryggheten. Men precis som allt annat i muminvärlden är Muminmamman, och därmed tryggheten, inte något fast och endimensionellt. Lika gärna som hon kan vara den enda i världen som erbjuder en fast punkt när hela havet stormar, kan hon försvinna och lämna ett obönhörligt tomrum efter sig.

Andreas Öberg