Vad många inte vet om Tove Jansson är att hon förutom en fantastisk författare och karismatisk konstnär även är poet. Dock inte en särskilt produktiv sådan, hon har frivilligt publicerat bara två dikter. Det mesta av den poesin som hon faktiskt skrev tillkom under 1940-talets andra hälft. Senare började hon även skriva vistexter, inte minst de populära muminvisorna, som blivit mycket mer uppmärksammade och publicerade än den övriga poesin.

Dikterna jag har läst är ”Konstberiderskan” och ”Gökvisa”, de har båda blivit tonsatta i efterhand. Dessa två är dikter Tove Jansson självmant valt att publicera och som jag därmed anser vara de enda rätta att reflektera kring, de finns publicerade i tidskriften ”Böckernas Värld” (5/6 1967). Intressant är att de inte skiljer sig nämnvärt från hennes övriga konstnärs- och författarskap. Att läsa ”Konstberiderskan” är lite som att slå upp en sida ur ”Vem ska trösta knyttet?”, där tivoli och storslagna färger i rött och rosa kontrasteras mot öde skog och mörkblå natthimmel.

Jansson är i hennes verk starkt psykologisk och bygger ofta upp metaforiska sagovärldar där alla är delaktiga och behövs, både de som i ”Konstberiderskan” bygger i stark betong och de sköra fåglarna som bygger bo på deras tak. I ”Vem ska trösta knyttet?” är motivet detsamma: mitt i tivolit ståtar stora starka hemuler bredvid rädda små knytten som försiktigt söker sin väg i tillvaron.

De som Jansson, som så ofta förr, främst verkar skriva för är dock de udda människorna, exempelvis de som tyst gömmer sig i utkanten, rädda för livet och oroliga för vad som där kan hända. Hon skriver:

Ställ upp ert tält för natten, ni som inte bor i hus
kryp in i era drömmar och släck ert skrämda ljus
den farligt klara dagen är alldeles för lång
den är för starka människor som bygger i betong

Men en rädd människa kan hittas i oss alla, alla kan behöva tröst, till exempel med våra samlevnadsproblem som i ”Gökvisa”. Här får talesättet ”västergök är bästergök, norrgök är sorggök, östergök är tröstergök och södergök är dödergök” beskriva ett kärleksförhållandes uppgång och fall. En kärleksvisa som skildrar en hopplös och olycklig kärlek, som trots den rimmande lättsamheten som uppmanar oss ”att älska den du funnit/ så länge han finns kvar” lyckas skildra en melankolisk och nästan bitter relationssyn. Dock inte i en realistisk mening utan i en mer romantisk vistraditions anda.

Jansson tycks i båda dikterna vilja lyfta ut och poängtera det tunga i livet som människor inte vill veta av i vardagen. I ”Konstberiderskan” tycks ett sådant förnekande bli som en flykt för även andra starka känslor. Det visas på att man i sin vardag kan hitta något stort och färgsprakande om man också vågar släppa fram det okontrollerbara och mörka. En slags livstro formas och en uppmuntran till att öppna ögonen och se omvärlden som den är, mystisk, storslagen och obegriplig.

Stora konstaster som lycka/sorg, natt/dag, styrka/svaghet och ensamhet/gemenskap ställs mot varandra och bidrar till detta. De vilda fåglarna bor på husens tak, det ena ska inte behöva utesluta det andra. I ”Konstberiderskan” tycks hon även argumentera för konstnärens viktiga roll att tillföra världen något. Att med sin vidsynta blick se sådant som ”vardagskavajerna” och betongmänniskorna inte ser: deras drömmar, dolda önskningar och pinsamheter.
Konstberiderskan dundrar självsäkert fram:

när i gälla fanfarer jag rider förbi
är jag allt som ni nångång har drömt om att bli
och ert stoltaste torn och er hemliga skam
och den längtan som aldrig fick kraft att nå fram

Vissa bor inte i hus, vissa rider hästar och lever på natten men dikten frågar oss också ”vad är väl en häst mot ett hus?” Kanske mycket mer värt än vad man tror då en ganska bohemisk världsbild tycks att föredra där brutalt sprakande känslosvängningar blomstrar och där livet levs i nuet.

Dikterna fungerar som en sidoblick till hennes övriga verk där också hennes roll som konstnär och författare behandlas. Det är en trevlig läsning som ger en rolig inblick i en så mångfacetterad personlighet som Tove Jansson.

Emilie Aspenström