Det kan handla om en flickas uppväxt i en finlandssvensk konstnärsfamilj, en journalist som ska skriva en biografi över en föraktad man eller två åldrade kvinnors förhållande. Novellerna och romanerna som Tove Jansson skrev efter arbetet med muminverket kretsar i princip oavbrutet kring människans kamp mot de omständigheter som hon inte valt själv, och inte heller alltid kan styra över.

När Jansson uttalat började skriva för vuxna var det med hopp om att lyckas frigöra sig från den konstnärliga fångenskap som skapats av den ständiga fixeringen vid böckerna om Mumin. Allmänhet och kritiker hade trängt in henne i ett hörn. Hon sågs inte som bildkonstnär och författare, utan som en gammal sagotant.

Att lämna Mumindalen och gå vidare till att skriva om andra världar var en nödvändighet för att hon skulle kunna återfinna skaparglädjen. Och den förlösande effekten lät inte vänta på sig. På 70-talet gav Jansson ut två romaner och två novellsamlingar, samtidigt som hon var sysselsatt med en mängd andra projekt – allt från att måla till att skriva dramatik.

Skrivandet bortom Mumin började 1968, två år innan den sista muminboken gavs ut. Bildhuggarens dotter är en samling korta texter som kretsar kring en ung flicka som har många beröringspunkter med Tove Jansson själv. Likt författaren är berättarjaget uppvuxet i en familj där pappan är skulptör och mamman illustratör. Somrarna tillbringas ute i skärgården och familjens bohemiska livsstil ger henne så mycket frihet att till och med Mumintrollet hade blivit avundsjuk.

Men precis som i muminböckerna kan barnet i Bildhuggarens dotter konfronteras med ett mystiskt mörker. En av texterna i boken handlar om hur berättarjaget iakttar en skrämmande dimma som slukar omgivningen. Det lyckliga familjelivet får aldrig vara ostört. Det kommer alltid en dimma eller en Mårra och skakar om barnets värld.

Tre år senare publiceras novellsamlingen Lyssnerskan. Nu möter vi inte längre barn, utan vuxna människor som gång på gång blir utmanade av livet. Det behöver inte vara något stort. Det räcker med en japansk konstnär som insisterar på att bli visad vilda djur i en vinterstängd djurpark. Gång på gång händer det något oväntat, en liten justering av tillvaron som försätter novellernas huvudpersoner ur balans.

Vi rör oss för det mesta i ett välbekant nordiskt landskap med snö, milda somrar och skärgårdsklippor men världen är ändå inte helt igenkännbar. Novellerna balanserar hela tiden på gränsen, realistiska men samtidigt nära att växla över till det absurda. Men när de gör det förblir de ändå helt trovärdiga. Absurditeten framstår som ett av livets villkor.

I den korta romanen Stenåkern (1984) ska en pensionerad journalist skriva om en man han föraktar. Men arbetet med biografin blir inte en kamp med objektet för den, utan med de ord som krävs för att skriva den. Vad betyder orden? Vilka risker innebär det att skriva dem?

Även Rent spel, som gavs ut fem år senare, behandlar det kreativa arbetet och dess villkor. Vi får möta två äldre kvinnor som lever tillsammans och följer dem i olika episoder, där de arbetar både med sitt skapande och med sin relation till varandra. Det är en ömsint bok om vikten av att älska och att lämna i fred.

Många texter som behandlar Tove Janssons författarskap gör en tydlig åtskillnad mellan böckerna om Mumin och de som kom efter. Och visst är det sant att Jansson själv ville distansera sig från Muminböckerna genom att uttalat skriva för vuxna. Men hur viktigt är det egentligen att göra en sådan uppdelning av hennes böcker?

Ser man istället böckerna som delar av en helhet framträder ett tydligt mönster i Tove Janssons författarskap. En rofylld tillvaro skakas om av något oväntat. Det kan vara att en komet kommer eller att man får oväntat besök av en ekorre. Man kan vakna upp ur sitt ide eller en dag förlora förmågan att lyssna. Det kan handla om troll och det kan handla om människor. Tove Janssons böcker är alla en del av ett sammanhängande författarskap, där det vardagliga och det oväntade ständigt går hand i hand.

Andreas Öberg