De är ett av Norges största och populäraste band. Men ändå nästan okända i Sverige. Förutom att de levererar svängig, skitig rock’n’roll, är deras texter så rika att de rymmer en egen litterär värld. Nittonde Stolen har djupdykt i Kaizervärlden, förundrats och förförts.

Kaizers Orchestra gör musik på elgitarrer, oljefat och tramporglar, och skriver låttexter om maffiabossar och djävulskörer. Under våren 2008 släppte de sitt fjärde studioalbum, Maskineri, och livevinylen 250 Prosent har precis kommit ut.

Det Kaizerska universumet tog sin början redan innan bandet existerade. I låten ”Bastard”, med balladpoppiga gnom, lades grunden för det som skulle blir en institution inom norsk rock.
Låten, som handlar om en halvmänniska med nio liv, är typisk för det som skulle bli Kaizers Orchestra. Det är lika mycket en berättelse och historia, som det är en sång. Den är en del av Kaizersvärlden och precis som allt annat som bandet gör – en del av deras mytologi.

De fyra album som Kaizers Orchestra hittills har gett ut skulle kunna ses som löst sammanhållna gypsyrockoperor, där de enskilda låtarna är fristående, men hålls samman av gemensamma teman, motiv, miljöer, stämningar och figurer. Låttexterna är aldrig privata, men alltid personliga. Det är figurer som doktor Mowinckel och fabriksägaren Karim och inte textförfattarna Geir Zahl eller Janove Ottesen själva, som står i centrum. Låtarna finns där för att berätta figurernas historier, inte för att förmedla textförfattarnas liv eller känslor.

Till och med Kaizers Orchestras inspelning av ”Internasjonalen” är snarare att betrakta som en del i en stor bandmytologi, än som ett politiskt statement. Det är en del av de stora gesterna, de explosiva ansatserna. ”Internasjonalen” förvandlas från politik till image och stämningsskapare, som en god dos sovjetkitsch i en textvärld lika fylld av kristallkronor, porlande vodka, ballettdansöser och lyx, som av hårt arbetande proletärer.

Nere i gruvorna sliter arbetarna under piskrappen, i ”Bøn fra helvet”, och i titelspåret på andra albumet Evig pint står de blinda, döende och adrenalinstinna framför kaminen och skyfflar kol in i elden och undergången. Drömmen om himlen finns där och bönerna till Herren. Men Gud är döv och blind, och någon skymt av himlen syns inte till. De enda herrarna är fabriksägarna och gruvledarna, och han som står med piskan ”er rake motsetningen av en viss kristen”.

Motsatsparet himmel och helvete är ett av de motiv som ständigt återkommer i bandets texter. Men helvetet tar alltid överhanden medan himlen mest svävar omkring som en suddig fantasi, bortanför krutrök, lera och smoggiga fabriksmoln.

Ett sådant motsatsförhållande som himlen och helvetet utgör finns knappt alls mellan det goda och onda. Medan himlen är en illusion eller ouppnålig fantasi, är godheten snarast ett okänt begrepp i den kaizerska mytologin. Istället för godhet färgas världen av olika grader av ondska, och figurerna som lever där är antingen de som råkar ut för ondskan, de som utövar den eller de som vinner på den. Gott och ont byts mot lycka och misär, liv och död.

Förlorarna är många i Kaizers Orchestras låtar. Sven Korner i titelspåret på första albumet, Ompa til du dør, är eftersökt av mafiosos som han har hamnat i onåd hos och på slagfältet skickas den frivilliga soldaten ”170” ut mot en säker död.

Men så finns det de andra också. Generalerna, hospitalföreståndarna, de mutade poliserna, de stenrika gruvägarna och inte minst maffiabossarna: Mr Kaizer, som skådar världen genom rök av cigarr och Marcello som äger allt och alla i sin källare.

Det är de som är vinnarna. Det är de som ser på när förlorarna går bort och går under. Det är de som har pengarna och makten, som håller i dirigentpinnen. Det är de som skjuter till sig lyckan, det är de som lever när andra dör. Som har hatt, som har skor, som har extravaganza.

Där i klyftan, mellan vinnarna och förlorarna, gror intrigerna och berättelserna. Bastarden – som ”ennå ikkje fått et navn” – söker upp och konfronterar sin far, och lovar att i himlen ska sonen få sin lön och fadern sin dom. I fängelset planerar den förrådde maffiabossen sin hämnd, i Tigerstaden sitter någon på en plan, medan andra ber till gud och dansar en död mans tango.

Vinnarna är herrarna med flinen. Herrarna vars stavar det säger klick-klack om när de går. Herrarna med dödsförakt, kejserlig känsla för stil och riktigt snygga pistoler. För herrar är det ofta. It’s a man´s world, Kaizervärlden. De få kvinnor som ändå finns med håller sig för det mesta i bakgrunden. Fruar som väntar på soldater och sjömän, balettdansöser och nunnor som vårdar och underhåller.

Men några undantag finns det, kvinnor som finns med och tar plats och som inte bara går och väntar. Constanze till exempel, förråder sin bror och ledare, för att ta över maffiarörelsen, och för att ta ”Kontroll på kontinentet”.

Clementine är den kvinnliga figur i Kaizervärlden som tagit sig in i flest låtar, samtliga på tredje skivan Maestro. Efter att ha vägrat gifta sig med ”papa”, Señor Flamingo, blir hon inlåst på hans mentalsjukhus. Där ägnar sig direktör Flamingo mer åt diamantsmuggling och utpressning än åt hjälpa sina patienter att må bättre, eller ens hålla dem vid liv. Men de inlagda tröttnar också, och Señor Flamingo går sitt öde till mötes när patienterna gör uppror.

Hur kommer det sig då att teman och motiv som uppror, våld, smuts, lidande och död ständigt återkommer i den kaizerska textvärlden? Till att börja med ligger det i dessa ämnens natur att skapa problem, intriger och konflikter – all spännande litteraturs grundingredienser. Därtill kommer fascinationen inför det förbjudna, det extrema, det andra – det som inte är en del av den egna borgerliga tryggheten.

I Kaizers värld är allt på liv och död, det är storslaget och romantiserande. Istället för renodlat mörker färgas historierna och stämningarna av smuts, suddighet och otydliga gränser. Det är inte depression som härskar, utan desperation. Figurerna i låtarna satsar allt, för att antingen vinna stort eller krossas och gå under. Det är i spänningen mellan himmel och helvete, mellan död och liv, lycka och misär, som de kaizerska berättelserna och figurerna uppstår, och det är den spänningen som fångar.

I det uppenbart romantiserande av lidandet, döden och ondskan finns det också något befriande Det är det vackra i videovåldet och revolverpoesin, att något som egentligen skrämmer slag på oss, som är hemskt och frånstötande, kan stiliseras och romantiseras. Omvändas till underhållning.

Plötsligt är cancerbeskedet, mordbranden, slagfälten och niomillimeterspistolen uppkörd mot tinningen inte det värsta och mest skräckinjagande vi kan tänka oss. Det är konst. Det är tufft, häftigt och rock’n’roll. För det är formulerat av någon som ringer som en klockare och snackar som en poet. För det händer i Kaizers Orchestras mytologi, i deras värld och inte vår. För det är musik. Och det svänger.