Helgonförklarad barnlitteratur blir titt som tätt kidnappad och kapad. Figurer lånas och förändras, fås att göra saker de aldrig skulle göra i sin originalböcker. Harry Potter har bögsex med ärkerivalen Malfoy, Alfons Åberg blir hallick och Emil i Lönneberga blir rånare. Tove Janssons muminfigurer har såklart fått sin del av haschkakan, de också.

Flitigast har kanske personen eller personerna bakom bloggen Mumindalens allehanda varit. I arton avsnitt har de tagit strippar från Janssons tecknade Muminserie och bytt ut replikerna i alla bubblor. Vips så är Mumintrollet manschauvinist som utövar tidelag på sjöhästar och försöker med alla medel få Snorkfröken att sluta upp med sina feministiska och genusteoretiska resonemang. Muminmamman tycker att Slipknots senaste skiva är ”true” och Mumintrollet avslöjar anledningen till att han puffar maja: ”Muminpappa bluetoothar fan djurporr hela tiden. Vi röker för att må bättre och glömma.”

Det mesta är ganska plumpt. Att det ändå är roligt beror helt enkelt på det förment förbjudna i greppet. Såhär får en väl ändå inte göra? Inte med Mumin?

På sätt och vis blir det också okej att hejdlöst driva med och försöka trasha omtyckta barnboksfigurer, enligt devisen ”sparka uppåt”, eftersom böckerna redan är så älskade. En del karaktärskapningar försöker framförallt provocera och uppröra, men många gånger handlar det också om att folk vill ta makten över figurer de berörs av, vare sig de tycker om eller ogillar dem. Detta är väl framförallt fallet med slashlitteraturen, där exempelvis Harry Potterfans fritt parar ihop karaktärer i egna noveller, ofta med mer eller mindre uttalade (homo)erotiska undertoner.

Någon slags extrem blandning av provokationskapningarna och erotisk fanlitteratur får väl porrnovellen ”Mumindalen XXX”, från Flashbacks forum, sägas vara. Många muminfans skulle kanske inte tycka att de våldsamma skildringarna är helt respektfulla mot karakärerna och deras upphovsperson: ”Plötsligt kände han en stor smärta i analmynningen, mumin-pappan insåg vad det var, mamma-mumin hade fört upp diskborsten till hans prutt och började föra upp den längre och längre.”

För min egen del ligger humorn och det fina i den här typen av kapad, omkramad litteratur just i respektlösheten. Det blir en slags ventil för allt omhuldande, och alla kärleks- och helgonförklaringar. Respektlösheten river bort en del av sliskigheten och gör att det faktiskt känns okej att tycka originalböckerna är sådär fantastiskt bra.