Tove Janssons böcker är egensinniga. Både hennes barn- och vuxenböcker är mystiska och mångbottnade. Kanske är det därför som hennes konstnärskap kommit lite i skymundan. Själv har hon sagt:
– Jag är konstnär, för att det är det enda jag duger till. Jag kan faktiskt inget annat… Konsten finns i mina kromosomer.

Tove Jansson föddes 1914. Vad blir dottern om mamma är illustratör och satirtecknare och pappa är skulptör? Big in Japan, skulle det visa sig. Ett socialt arv, fullt av konstnärsmöjligheter. Men teckningar från hennes barndom talar också ett annat tydligt språk: här finns stor begåvning.

14 år gammal fick Tove Jansson sin första skämtteckning publicerad, i Allas Krönika. Samtidigt som hon också gjorde färdigt sin första bilderbok: Sara och Pelle och neckens bläckfiskar. Året efter slutade hon skolan (som hon avskydde) och stack till Stockholm för att plugga på Tekniska skolan, nuvarande konstfack.

Efter tre år i Stockholm for hon hem till Helsingfors. Trots att hennes lärare uppmuntrade henne att söka till Konstakademin i Stockholm. Istället började hon på Finska konstföreningens ritskola: Ateneum. Året efter gjorde hon en runtresa i Europa, på klassiskt konstnärsvis. Hon besökte konstmuseer, fulla med impressionistiska verk.

Under studietiden försörjer hon sig som kåsör och illustratör, men självbilden var ändå: målare. Hon besökte utställningar blev medlem i Tecknarförbundet och i konstnärernas fackförbund Konstnärsgillet. 1937 avslutade hon sina studier och var nu hon konstnär på heltid!

Tove Jansson skaffade sig en ateljé i Helsingfors och även om försörjningen bestod av illustrationer till tidskrifter, barntidningar, bokomslag, jul- och påskkort, hann också med sitt eget måleri. Hon gjorde också resor till Paris, Bretagne och Tyskland där hon utvecklade sitt konstnärskap.

Sedan kom andra världskriget. Det var en dyster tid, men Tove Jansson var flitig. Men en dunkel färgskala och buttra ansikten på de avbildade är tavlorna dova, men uttrycksfulla. Den hemska tiden fick henne också att vilja skapa en egen lyckligare värld. Hon skrev en saga och kallade den Mumintrollets underliga resa. Det var under samma tid som hon fick genomslag som konstnär. 1941 sålde hon 19 tavlor och 1943 29, samma år som hon hade sin första egna konstutställning.

Sedan följer framgången. Böckerna om Mumindalen får stort genomslag, Tove Janssons illustrationer av Mumin och alla de andra blir älskade. Snart gör hon också serier. Parallellt fortsätter hon med sitt tecknande för olika tidskrifter och sina tavlor. Mellan 1945-55 gör hon också stora monumentalmålningar, bland annat en altartavla i kyrkan i Teuva och en målning i en flickskola i Helsingfors. Dessa bilder skiljer sig från både hennes barnboksillustrationer och hennes måleri. Freskerna är stora, pompösa men med skarpa, tunna linjer. De skiljer sig radikalt från hennes mer impressionistiska oljemålningar, med sina stora penseldrag.

Av Tove Janssons oljemålningar är många stilleben, flera är också porträtt, ofta självporträtt. På 1950-talet när många andra finska konstnärer målade abstrakt, höll Tove Janssons sig till stilleben.
– Alla andra var abstrakta, men jag målade bara mina jävla burkar på ett bord, som hon själv uttryckte det.

Från 1960-talets andra hälft finns dock flera abstrakta målningar signerade Jansson. ”Beslut” från 1969 är ett exempel, ”Orkan” och ”Drakar” från 1968 är två andra. De har en dovare färgskala, men med kontraster som känns igen från Muminvärlden: rött, blått grönt. Varmt och kallt.

På 1970-talet återvänder Tove Jansson till sin mer avbildande stil. Från 1975 finns ett självporträtt. En blond kvinna, med luggen i sned bena. Ögonen är tydligt markerade och blicken är undanglidande. Kanske är den trött? Eller kisat fokuserande? I en målning som ger ett hastigt intryck, där konturerna är suddiga, är blicken kristallklar. Målningens omedelbara fokus. Vad är det som Tove Jansson ser?

Tove Janssons livsverk som illustratör, målare och konstnär är häpnadsväckande. Hon behärskar tekniker från blyerts, tusch och akvarell, till olja, både på duk, glas och insulitskiva. Hennes målningar är intensiva och omedelbara, ofta med den där blicken som naglar fast den som tittar. Hennes barnboksillustrationer är lika fantasifulla som finurliga, möjliga att tappa bort sig i, hennes satirteckningar bitska och hennes fresker myllrande, men stiliga. Och utöver det skrev hon ju ett par böcker också.