Trots att muminkaraktärernas strapatser ofta är kantade av både ångest och faror – från sökandet efter den försvunna pappan i Småtrollen och den stora översvämningen till de skrämmande äventyren på den flytande teatern i Farlig midsommar – finns där alltid en vuxens räddning nära till hands. Men inte ens i Mumindalen kan man frysa tiden och skapa en evig barndom. När Muminverkets nav och Tove Janssons mest kända figur, Mumintrollet, genom böckerna åldras så förändras förutsättningarna för hela dalen och dess invånare.

I Pappan och havet, där familjen flyttar till en ö långt ute i havsbandet, tar hans övergång vid. Snart efter ankomsten vill Mumintrollet slå sig fri och flytta till ett skogsnår. Dock blir han besviken när familjemedlemmarna tycks oberörda av hans flytt. Han pendlar mellan viljan att bli omhändertagen och viljan att klara sig själv – en vilsen tonåring som blint driver runt i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Att öns fyr är släckt gör att vägen mot livet som vuxen täcks av mörker och blir svår att följa.

I och med Mumintrollets omvandling förändras även hans föräldrars roller. Muminmamman får tid över för sig själv som följd av Mumintrollets flytt. Hon börjar måla väggarna inne i fyren med figurativ konst, målningar hon bokstavligt talat försvinner in i. Därifrån kan hon blicka ut över de andra familjemedlemmarna och konstatera att de klarar sig bra utan henne. Detta i kontrast till Muminpappan som tar familjen till ön i ett desperat sista försök att bevisa sig behövd, och han söker förgäves att försena sonens utträde ur barndomen.

Under sina ensamma promenader förälskar sig Mumintrollet i en häst som han möter vid havet. Förälskelsen är inte densamma som den han i tidigare böcker känner för Snorkfröken utan en i det närmaste sexuell beundran. En tydlig skillnad är dess olikheter – Snorkfröken är en av Mumins nära vänner som liknar honom själv till utseendet och hästen är en ny, okänd varelse vars lockelse tar sig form genom dess otillgänglighet och fåfänga.

Genom sin närvaro bidrar hästen till att locka ut Mumintrollet på det öppna, okända hav som är hans framtid. Värt att nämna är att det egentligen förekommer två hästar i boken – men Mumin kan inte skilja dem åt. Därför finns det skäl att påstå att hästens egentliga personlighet är mindre väsentlig än dess roll som lockbete. När Mumintrollet inser dess flyktighet avtar förälskelsen.

Istället börjar han söka sig till Mårran. Hon har i de tidigare böckerna stått som en ständig symbol för mörkret i Mumindalen, men nu hjälper Mumintrollets mognad honom att överkomma rädslan för henne. Vänskapen som uppstår är genuin och meningsfull – den får Mårran att upphöra att frysa marken hon står på till is. Det mörker i Mumindalen som hon tidigare förkroppsligat lyses upp och det finns inte längre något som Mumintrollet behöver beskyddas från. I slutet av boken tänds fyren; Mumin är vuxen.

I Sent i november, den sista boken, är Mumintrollet frånvarande. Mumindalen, den trygga borg han inte längre behöver, innebos av nya karaktärer. Det faktum att så många av karaktärerna förändras i och med hans utveckling – Mårrans värme, Muminmammans konstnärskap, Pappans omöjliga önskan att bli behövd och Mumindalens överflödiga beskydd (och nya invånare) – antyder att den miljö som byggts upp i böckerna hela tiden funnits till bara för honom. När han inte längre behöver dem, har sagan om Mumindalen fullgjort sitt syfte. Den måste då ta slut.

Sofia Modin