Litteratur ska vara ärr, skriver redaktörerna Pedro Carmona-Alvarez och Ib Kleiser i förordet till årets utgåva av den norska debutantologin Signaler. Ärren ska vara sådana som en författare minns sen, när han eller hon har nått framgång och berömmelse.

Debutantologin, som nu är inne på sin tjugoandra årgång, har som tradition att publicera hälften debutanter, och hälften inbjudna etablerade författare. Jag förstår principen. De etablerade författarna ska fungera som både målsättning – ”Titta, så här långt kan ni gå!” –och inte minst som draghjälp i bokförsäljningen. Tyvärr har dessa bidrag, bestående av dikter, essäer och noveller, en tendens att antingen kännas onödiga eller att, som är fallet i årets utgåva, ta uppmärksamheten från debutanterna.

Etablerade författares texter, som Johan Harstads och Beate Grimsruds surrealistiska noveller, överglänser med råge debutantbidragen. Visst finns det undantag och ljuspunkter. Erland Rånes Saltes kryptiska dagenefternovell funkar och Anna Kleiva skriver dikter som känns både spännande och medryckande. Kleiva klarar till och med att göra vad Åsa Røkkum inte lyckas med, att använda det lika slitna som fascinerande cirkustemat på ett sätt som känns nytt.

På det stora hela känns dock årets debutanter i Signaler inte speciellt intressanta. Om det sen beror på att det är oinspirerat eller oslipat är svårt att sätta fingret på. Redaktörsduon Carmona-Alvarez och Kleiser hoppas att Signaler ska vara litteraturens Lost Tapes. Det här blir kanske inga band som kommer grävas fram allt för ofta, men det blir heller inga fula ärr att skämmas för.