Britterna ljuger om vad de läst – för att få ligga
Dec 15, 2008 | Av Johan Wicklén | Kategori: Huvudtext, Noterat & kommenterat
För lite mer än ett år sedan kom den franska litteraturprofessorn Pierre Bayards bok, How to Talk About Books You Haven’t Read, som handlade om att prata om böcker man inte läst. Den svenska kulturdebatten kring boken blev inte särskilt långlivad och präglades främst av en stor osäkerhet om de som debatterade verkligen hade läst boken eller inte.
Dock. I de mojnande efterdyningarna av Bayards bok, är en färsk undersökning gjord av folket bakom den brittiska läskampanjen ”2008 National Year of Reading” intressant. Enligt studien, där strax över 1500 britter blivit tillfrågade om de ljugit för att imponera på någon de varit intresserad av, har över en tredjedel av britterna överdrivit sina läselistor för potentiella partners.
Studien slår också fast att läslögner, näst efter överdrifter om tidigare sexuella erövringar, är den vanligaste date-bluffen bland britterna. Till exempel erkände en av fem att de gärna, när de väntade på sin date, läste något de trodde skulle göra ett bra första intryck på denne.
Vilken läsning som de olika könen imponerades av skiljde sig en del. För att imponera på en brittisk man bör en kvinna läsa Ekonomisidor(!) på nätet, alternativt Shakespeare, medan männen för att imponera på det täckta könet bör läsa Nelson Mandelas självbiografi, Shakespeare eller kokböcker. Om man lyfte ut svaren från ungdomar mellan 12-19 år var det dock en annan typ av lektyr som toppade listorna för både flickor och pojkar, nämligen läsning (?) av Facebook, Myspace och sms.
| Övrigt: Här är undersökningen i sin helhet. |
Var är undersökningen i sin helhet?
Intressant att se i statistik hur ytliga och osäkra på vår egen förmåga och “duglighet” många av oss faktiskt är.
Klicka på “Här” i faktarutan så kommer du dit.
Nelson Mandelas självbiografi.
Är det inte fantastisk ironi att den heter Vägen till frihet?
Korr.
Den långa vägen till frihet
Fortfarande kul
Och så fungerar det ju tvärtom också, dvs. att folk säger om böcker de faktiskt har läst, att de inte har läst dem. Man kan tänka sig att en kille som Horace hellre skulle pierca ollonet med en smutsig synål än att erkänna hur han sträckläste sig igenom Camilla Läckbergs “Sjöjungfrun” (oavsett vad han tyckte om den). På det sättet blir ju böcker man “inte har läst” nåt slags statusmarkör på samma sätt som böcker man “har läst”. Ängsligheten tar sig skilda uttryck.