Lauras liv har stannat upp. Hon är fyrtio år, jobbar som dagisfröken och bor fortfarande i föräldrahemmet, tillsammans med sin pappa. Tillvaron är en jämngrå massa, som hon inte direkt är nöjd med, men som hon ändå har accepterat. Sakta men säkert börjar dock det gråa krackelera, när Laura plockar upp sitt poesiskrivande och blir förälskad i Shahrzad.

Christine Falkenlands sjunde roman, och trettonde bok, Vinterträdgården, utspelar sig i Skövde, som verkar vara den svenska sinnebilden av en stillastående, mellanstor håla. Falkenlands språk är, speciellt till en början, nästan krispigt till sin karaktär. Det är avskalat och avklätt, men på samma gång vackert och verkningsfullt.

I takt med att huvudkaraktären Laura börjar på en författarkurs och skriver allt mer, dyker fler och fler dikter också upp i boken. Berättarens prosa varvas med Lauras dikter, och historien speglas genom de båda uttrycksformerna och perspektiven.

I centrum för boken står kärleken till den vackra Shahrzad. Laura blir som uppslukad av henne, och med tiden allt mer besatt. Men även om de inleder ett hemligt förhållande med varandra, behåller Shahrzad ändå distansen. Hon är gift sen länge, och har svårt att välja Laura framför sin man.

Moderskapet går som en röd tråd genom hela Vinterträdgården. För Laura blir Shahrzad i flera avseenden både ett substitut och en spegling av hennes egen mamma, med sin skönhet, men också med sin oförmåga att älska Laura förbehållslöst. Förhållandet blir också till viss mån en möjlighet för Laura att agera mamma själv, till Shahrzads son.

Vad som börjar i en jämngrå massa går över, via glödröd passion, till en djupare svärta, en sorg över att veta vad en vill ha, men att aldrig till fullo kunna få det. Under vägs tappar också Falkenlands språk lite av sin kraft. Det som till en början fungerar strålande för att beskriva det dämpade och smådeprimerande, ger i beskrivningen av den stora passionen ett mer avslaget intryck. Vinterträdgården får en fin start, men landar tyvärr aldrig riktigt.