Alla vill se Bruno K Öijer. Den svenska poesihimlens kultstjärna har turnerat sedan oktober i höst till följd av hans senaste diktsamling ”Svart som silver” som blev enhälligt hyllad av svensk kritikerkår. När turnén egentligen skulle ha varit slut så sätts tre extraföreställningar in på Södra Teatern i Stockholm, och tur är väl det, för ingen borde missa Öijer i vintermörkret.

Med framåtböjd rygg och smått vacklande steg intar han scenen, den store poeten Öijer. En andäktig tystnad lägger sig över publiken. Applåderna öser sedan fram till scenen där Öijers gängliga kropp försiktigt böjer sig fram för att buga. Det ligger en stor ödmjukhet i hans sätt att föra sig, han tycks nästan blyg inför publiken.

Han är iklädd i en brun, stilig hatt med en blänkande silverbrosch och det krulliga, fågeldunaktiga håret sticker fram på sidorna. Hans originella stil tillsammans med det småneurotiska och ryckigt gestikulerande scenspråket gör honom till något slags mystiskt väsen som lyckas trolla med orden så att dikterna lyser upp som stjärnor i den mörka lokalen.

Bredvid mig sitter två äldre herrar som då och då ger ett instämmande ”Jaa” efter att Öijer har avslutat någon av sina mest bildstarka dikter. Dom hyllar hans sätt att se på världen, och jag kan inte annat än att hålla med. Öijer själv knyter näven och gör ett yes-tecken efter varje dikt, som en fotbollspelare som nyss gjort mål, samtidigt som han uttrycker ett ”yes” eller ett utdraget ”yeah”. Där satt den dikten, precis som mer eller mindre alla dikter som han levererar under kvällen gör. Efter att med fingrarna ha räknat till ett, två, tre eller fyra så slänger han sig på mikrofononen, helt utan manus, och orden bara trycker sig upp ur halsen på honom, som bodde de verkligen där, inuti hans kropp.

Det hela kan kännas lite väl frampressat, att Öijer knappt utan längre pauser alls, levererar dikt på dikt på dikt, man hinner inte smälta ett ödestungt budskap innan nästa vill tränga sig på och in. Men Öijer verkar inte vilja ta det lugnt och någonstans finner man ro i hans enorma uttryckarglädje, han är som ett barn som står på scenen för första gången och liksom vill testa så mycket som möjligt inför den stora publiken.

Jag har aldrig förut sett Öijer uppträda live men jag måste säga att han tar sina dikter till en helt annan nivå med sin utdragna, teatraliska och djupa röst. Visst kan man ibland nästan hamna i trans av hans melodiska stämma och glömma bort sig i alla ord men oftast så lyckas han betona nyanserna så pass att dikten nästan smäller till i luften av all sprängkraft han tutar in i den.

Dikterna som framförs är övervägande hämtade ifrån ”Svart som silver”. Med den lugna, livsbetraktande och djupt existentiella ton som den diktsamlingen innebär tycker jag att Öijers muntliga framträdande livar upp boken ganska rejält. Visserligen kan jag fortfarande tycka att en del passager i boken känns för utdragna och pratiga, men med Öijers tungsinta röst blir det plöstligt så mycket mer känsla i de till synes tama raderna. Bokens tema handlar ju ändå om ett försök att försonas med det liv man har levt och att tillika försöka försonas med att döden inte befinner sig långt borta. Öijer får mig att verkligen uppfatta det här när han med en sådan intensiv närvaro inte låter någon i publiken komma undan det allra mörkaste.

I den gravallvarliga ”Spårlöst försvunna” tappar man nästan andan av Öijers obehagliga, livserfarna slutsatser:

”[…]och det gör mej inte längre ont att säja

att jag förstår dej som börjat

känna dej mer och mer främmande

i den här världen

jag förstår människor

som säjer att dom inte vill leva längre”

Öijer framstår nästan som en tröstande präst när han framför ord som de här. I följande diktutdrag känns det som om en lättnadens suck går genom publiken:

[…]sorg kan inte köpas eller säljas

sorg kryper inte för någon

livet tiden och ett iskallt samhälle

kan ta ifrån dej allt

råna dej på allt

men ingen kan stjäla dina upplevelser

ingen kan ta dina minnen ifrån dej

ingen kan råna dej på din sorg”

När föreställning avslutas får Öijer stående ovationer och frasen ”Tack så mycket!” som han blygt uttryckt mellan sina dikter tar nu sin högsta ton. Jag lämnar den rödbeklädda salongen med en existentiell tyngd på axlarna, som jag varken kan eller vill putsa av. Tack så mycket Öijer!