Ah! Seriekonstens omstörtande potential. Jag hade så gärna velat skriva under på Daniel Bergs uppeldade manifest som inleder Malmöförlaget Koliks novellsamling Samtidigt. Serien har en kapacitet att ta berättandet till en ny nivå, det håller jag med om. Men jag längtar fortfarande efter att bli riktigt golvad, även efter att ha läst antologin.

Boken samlar sex unga serieskapare. Några, som Loka Kanarp och Emma Adbåge, är mer etablerade än andra. I mörkt blågrönt tryck skildras korta historier utan egentlig gemensam nämnare mer än färgtonen. Mycket är bra. Framför allt Sara Hansson som går från klarhet till klarhet i sitt berättande. Hon har alltid en grym tajming mellan text och bild och det känns som hon hela tiden har extrem kontroll över sina långsamma, lätt vridna historier. Så också här.

Även Aron Landahls serie sticker ut extra mycket. Sjukt absurd och med en förrädiskt enkel teckningsstil bidrar han med en galen kuslighet till samlingen.

Det var längesen svenska serier bara var Fantomen och snabba punchlines. Framför allt i Malmö har det etablerats en stark och envis vilja att lyfta serien som konst- och litteraturform. Kvarnby folkhögskolas årliga antologier presenterar hela tiden nya, intressanta namn och jämte mer etablerade förlag borde Kolik kunna bli en självklar samlingsplats för en mer alternativ berättarkonst.

Daniel Berg tar i så han nästan spricker i sitt inledande manifest. Ja, okej, go for it, måste man ju ändå säga. De sex i antologin trevar alla åt nya håll och är väl värda att läsa. Samtidigt står de som serieskapare står på en grund som inte längre kan ifrågasättas. Men det finns fortfarande mycket i teoriernas löften och de stora orden att förverkliga.