Oklart och surrealistiskt
Jan 4, 2009 | Av Arvid Jurjaks | Kategori: Poesi, Recensioner
Här ska det ställas på ända. I Ögnare, läppjare blir himmel jord och luft blir hav. Rötter missförstår sin uppgift och krälar omkring i grenverken och fötterna får ögon och traskar med lätta ansikten omkring i denna uppochnervända tillvaro.
Festligt värre. Men det finns också ett närmast bibliskt allvar i Rikard Larssons diktsamling. Boken är hans andra efter romanen In i labyrinten, dragga i kanalerna, och dikterna, som är uppdelade i fyra sviter, kretsar kring kropp, födelse, jord och död i ständig förvandling med varandra. Mellan sviterna bryter en incestuös skildring av solen och månen in.
Det är inte helt lätt att förstå vad Rikard Larsson vill säga med sina omvända världar. Att han är skicklig med orden är tydligt, liksom att det finns en enorm lust bakom hur han laborerar med sina beskrivningar. Att skjuta allt i sank och sticka nålen i ett uppblåst förgivettagande av vad vi ser och upplever är kanske det mest genomgående temat. Men det räcker inte riktigt och allt för mycket av Larssons underliga dikter lämnas utanför av en sådan beskrivning.
I sina enskildheter är Ögnare, läppjare rolig i all sin absurdhet. På sina ställen skönt surrealistisk. Men bakom allvaret och de ibland profetiskt mässande raderna saknar jag en klarare mening och ett mer uttalat syfte.
| Titel: Ögnare, läppjare Författare: Rikard Larsson Förlag: H:ströms Språk: Svenska Utgivningsår: 2007 Antal sidor: 75 ISBN: 978-91-89447-92-9 |
Är inte det ett vanligt fenomen inom poesin, att meningen nästan kommer i andra hand? Vissa diktare är skickliga på att låta meningen och formuleringen flyta ihop till ett, men alltför ofta slutar försöken med en övervikt åt endera hållet.
Nja. Eller? Jag vet inte om jag skulle våga mig på en sådan generalisering. Jag menar, det finns ju en mening i det meningslösa också. Det man däremot kan säga om poesi generellt är att den möjliggör en användning av språket där orden kan tillåtas vara något mer än bara förmedlare av budskap (och mening). Vilket inte låter sig göras på samma sätt i prosa, gissar jag.
Visst, man ska förstås ta alla generaliseringar med en nypa salt (Heh…) men - och här kanske det är min ringa erfarenhet på området som talar - jag har fått uppfattningen att poesin är mer svårpenetrerad vad det gäller budskap och mening än vad prosan är. Å andra sidan kanske det är orättvist att jämföra poesi och prosa då de inte är alltför lika, och att det var mitt misstag från första början.