Med romanen Tusen gånger starkare tar Christina Herrström en tydlig ställning och belyser ett problem som inte allt för sällan råder innanför skolans väggar. Det är frågan om att våga ta plats och göra sin röst hörd där ljudnivån är hög och minsta felsägning kan leda till fniss och förnedring.

Signe tar ingen plats. Hon tänker att scenen inte är till för henne. Istället observerar hon sina klasskamrater då de utan att få frågan ändå skriker svaren rakt ut. Ibland räcker Signe räcker upp handen men det är som att lärarna ser rakt igenom henne. Hon får bäst resultat på proven men ändå är det Leo alla pratar om som klassens geni. Men det är så det är, och Signe reflekterar inte så mycket över hennes roll.

Men så börjar Saga i klassen och ordningen sätts i gungning. Saga som inte placerar sig själv i någon grupp, och som inte förstår de oskrivna reglerna. Saga som säger vad som ploppar upp i huvudet utan att fundera över om någon kommer att skratta åt henne. Och de andra tjejerna börjar förstå att de under grundskolans snart nio år låtit killarna styra. De börjar kräva mer utrymme och killarna känner sig genast hotade, men även lärarna tycker situationen blir besvärlig, trots deras tidigare paroller om jämlikhet.

Tusen gånger starkare väcker både ilska och funderingar, och orden går inte att läsa utan att uppröras över den orättvisa som skildras. Att en grupp kan ha mer rätt till ett utrymme än en annan, och att alla verkar finna sig i den rådande ordningen och tycker att det är okej, lugnast så. Herrström beskriver skickligt en maktordning och det behov vi människor verkar ha för att dela in oss själva och andra i grupper. Genom Signes ögon analyseras vilka fula knep och smicker som tas till för att inte hamna i ”fel” gäng eller ännu värre utanför. Och Signes omgivning är tyvärr nog inte unik.

Tusen gånger starkare borde bli obligatorisk läsning för eleverna i grundskolan, men där den främst skulle platsa är på lärarhögskolan och i lärarrummen. Klimatet på alla skolor kanske inte är som Herrström skildrar, men hennes roman tror jag kan få många att vakna och fundera på hur genusteorin egentligen fungerar i praktiken.