Frodiga kvinnor. Villiga kvinnor. Kvinnor som inte skäms för sig. Vad kan vara ett bättre ämne för skör poesi? Inget, tänkte kanske 1400-talspoeten François Villon, när han skrev sin Balladen om tjocka Margot.

Margot är karikatyren på den glada horan. ”Hon har behag som räcker till sju”, hon är alltid glad och hon är framförallt alltid villig, så villig att hon arbetar gratis och därför måste tuktas med käpp. En sak är i alla fall säker: Margot skäms inte för sig:

Sen älskar vi. Hon släpper ut en fjärt
så mäktig, svullen och förgiftat rå.
Hon tar min topp som reser på sig tvärt.
Så skrattar hon och kallar mig Gogo.
Sen snarkar vi i fyllan båda två.
Hon vaknar upp när hon får magbesvär
och lägger sig på mig så stor hon är.
Jag kvider, platt och klämd liksom en lus.
Jag blir fördärvad av Margots begär
här i bordellen där vi håller hus.

Margots motsats är Guy de Maupassants Fettpärlan, från novellen med samma namn. Fettpärlans dragningskraft ligger i hennes övervikt:

Hon var liten, jämntjock och frodig, med uppsvälld fingrar, hopknipna vid lederna så att de liknade rader av prinskorvar, glänsande, utspänd hud och en väldig barm, som svällde ut under klänningen, men trots detta var hon alltjämt lockande och i ropet på grund av sin behagliga friskhet. Hennes ansikte var ett rött äpple, en pionknopp, färdig att slå ut i blom, och i detta ansikte öppna sig två stora, mörka, strålande ögon, beskuggade av långa, täta ögonfransar, och en förtjusande liten med med fuktiga lägga, som frestade till kyssar, och gull av blixtrande små barntänder. Dessutom sades hon vara full av ovärderliga egenskaper.

Fettpärlans frodighet understryks i hennes storstilade entré i novellen där hon inte bara bjuder på sin fylliga uppenbarelse, utan lika frikostigt bjuder på en minst lika fyllig picknickkorg, till sina medpassagerares stora förtjusning.

Övrigt: Den här texten är en del av Nittonde Stolens tema om fett.