Vi skrattar åt dem. Vi blir förbannade på dem. Ibland samtidigt. I litteraturen finns en rad tjocka män på ständig kollisionskurs med sin omgivning. Oavsett om de dyker upp som bikaraktärer eller huvudpersoner är deras funktion alltid dubbel: de roar och de irriterar. Kombinationen av komik och ilska skapas genom en frontalkrock med karaktärens omgivning. Nittonde Stolen har kastat ett öga på hur.

Det är inte åsikt i Isreal/Palestina-frågan som avgör. Det är inte om glaset är halvtomt eller halvfullt. Det rör sig inte om rätt låt vann. 1955 skapade Astrid Lindgren karaktären som skulle komma att dela mänskligheten i två läger: Är Karlsson på taket en skön snubbe eller en elak mobbare?

Karlsson behandlar Lillebror som skräp, han är tunnhårig och har en uppenbar brist på självinsikt. Och han är fet. Han är totalt nonchalant inför omgivningens – och Lillebrors – åsikter om hans handlingar. Vad som passar sig eller inte är inget som rör Karlsson, vilket ständigt leder till krockar med omgivningen – smällar som ofta Lillebror får ta konsekvensen av.

En annan tjock barnbokskaraktär vars uppsåt det däremot inte råder något tvivel om är Dudley Dursley- Harry Potters blonde kusin. Dudley är, till skillnad från Karlsson, i det närmaste ond, elak i varje fall. Han överöses med presenter av sina föräldrar, som ser mellan fingrarna oavsett vilket jäkelskap han hittar på och hans främst nöje är att misshandla den stackars tanige Harry. Dudleys storlek är det yttersta uttrycket för hans avskyvärdhet:

Han hade ett stort, skärt ansikte, just ingen hals, små vattnig blåa ögon och kraftigt, blont hår som låg slätt över hans, tjocka, feta huvud. Moster Petunia sade ofta att Dudley såg ut som en babyängel – Harry sade ofta att Dudley såg ut som en gris i peruk.

Dudley Dursleys fullvuxne, litteräre storebror är Ignatius J. Reilly i John Kennedy Tooles enda roman Dumskallarnas sammansvärjning. Om Karlsson på taket saknar självinsikt och Dudley Durley har en förmåga att hitta på jäkelskap är Ignatius de båda multiplicerade med varandra, upphöjt till två. Ignatius är inte bara självisk, lat och fult klädd. Han bär också ständigt på ett avgrundsdjupt förakt för alla andra människor, som ständigt förpassar honom till eviga konflikter med omgivningen.

Dumskallarnas sammansvärjning är utgiven postumt efter författarens självmord, så vad Toole egentligen tänkte när han skapade sin Ignatius är okänt. Joakim Pirinen däremot lever och har hälsan. Hans Socker-Conny är inte så olik Ignatius, vilket han själv medger i Stora boken om Socker-Conny:
– Boken [av Toole] kom i svensk översättning just som jag hittat på Socker-Conny. Besvärad läste jag den, inte minst för att göra min skapelse mindre lik Ignatius.

Socker-Conny är kanske mest känd för devisen ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!”, men Pirinen skriver att inspirationen kom från ett betydligt allvarligare håll:
– Socker-Conny föddes ur ett utfall av obegriplig ondska.

Socker-Conny har ingen anpassningsförmåga. Han är en bulldozer i mänsklig skepnad och där han gått fram finns bara sårade (i dubbel bemärkelse) människor, förödelse och tombuteljer kvar. Men gemensamt för Karlsson på taket, Dudley, Ignatius och Socker-Conny är inte bara deras brist på anpassningsförmåga, eller åtminstone brist på vilja till anpassning, utan också deras kroppars storlek.

Pirinen skriver att han ville att Socker-Connys kropp ”skulle ge intryck av både styrka och fetma; vara både hotfull och frånstötande på samma gång”. Det är här som karaktärernas kroppar flyter samman med deras handlingar. Fetman blir ett uttryck för utanförskapet, för annorlundaskapet. Fettet skiljer ut karaktärerna från de andra och gör de både hotfulla, avskyvärda och komiska.

Men storlek ger också pondus, som ger makt. Harry Potter måste ta hänsyn till Dudley eftersom han är större. Lillebror är Karlsson underlägsen både till storlek och ålder. Och ingen kan rå på Ignatius eller Socker-Conny – de är gigantiska. Deras fetma blir på så sätt deras biljett till nonchalans. Om ingen kan rå på en, varför anpassa sig?

Fetman och kroppens storlek blir också det yttersta uttrycket för att ta plats. Dessa karaktärer tillåter sig inte bara stora, sociala friheter och förmåner på grund av sin överlägsenhet i kroppsvikt, de tar också rent fysiskt – i volym mätt – stor plats. Själva fetman blir alltså förutsättningen för karaktärernas utanförskap. Fettet skapar utanförskap, men för ett sant utanförskap krävs också fett.