Fetman är på många sätt en faktisk symbol för det kapitalistiska överflödsamhälle vi lever i i dag. Den påminner oss om att vi uppenbarligen har mer än vi behöver och att marknadsliberalismens osynliga hand i själva verket inte är särskilt osynlig, utan tvärtom, väl synlig, tvångsmatandes folket med fett och socker.

I USA är 72 miljoner människor mycket feta (BMI över 30) och i takt med att den amerikanska livsstilen sprider sig över jorden drabbas allt fler av fetmaepidemin. Värst har de små länderna i Stilla havet drabbats. På Nauru, världens minsta oberoende republik, är 95 procent av befolkningen överviktig och 80 procent är feta. Liknande siffror återfinns hos grannarna Tonga, Samoa och Cooköarna. I Europa ser det bättre ut, men långtifrån bra och i Sverige har andelen feta i befolkningen ökat från fem till tio procent de senaste 30 åren.

I och med att fetma i princip är en garant för att dra på sig en rad sjukdomar som olika typer av cancer, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar, är den en stor kostnad för samhället. Enligt SU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) kostar fetman och fetmarelaterade sjukdomar samhället runt tre miljarder kronor i direkta kostnader varje år – konkret betyder det att cirka två procent av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna går till fettet. De indirekta kostnaderna, sjukskrivningar, förtidig död och förtidspensioneringar, beräknas ligga ännu högre. Lägg där till det mänskliga lidandet i försämrad livskvalité, diskriminering och stigmatisering.

I den amerikanske journalisten Greg Critsers, Fat Land – How Americans Became the Fattest People in the World, kan man läsa om hur det gick till när USA på femtio år gick från ett friskt, äppelkindat folk till ett sjukt fett dito. Om stora snabbmatskedjor som tillsammans med marknadsföringsdrakar plockat fram mer och mer sofistikerade sätt att göda befolkningen – hur portionerna blev både större och billigare och hur den övriga marknaden tassade efter och gav folket vad folket ville ha; och det man ville ha var mer fett, sötare snacks, mer teve, bredare stolar på restaurangerna och större kläder i butikerna. Fettet renderade dollar och politiker och internationella konglomerat tjänade mer pengar än någonsin.

Samtidigt försvann fler och fler idrottstimmar i skolan och kulmen nåddes väl någon gång när snabbmatskedjorna, via sponsring, släpptes in i de amerikanska skolorna. Amerikanerna rörde inte på sig, de åt mat proppad med fett och socker och de få som höjde sina röster togs aldrig riktigt på allvar. Dessutom kunde forskare snart se att fetmaepidemin inte drabbade alla i samhället; fettet hade nu blivit både en klass- och etnicitetsfråga. Snabbmatsföretagen placerade sig strategiskt i fattiga områden där människor varken hade kunskap eller ork att ägna sig åt sunt leverne. Och för vissa invandrargrupper som kom från knapra förhållanden – vilket innebar att deras kroppar genetiskt lärt sig att mer effektivt ta till vara på fett, för att helt enkelt överleva – blev det en fullkomlig fettchock när fet snabbmat och sockerstinn läsk blev något av en huvudföda.

En både skrämmande och sorglig trend i USA är också den fetmanormalisering som pågår. Fett-lobbyn jobbar hårdare än någonsin för att tvätta bort fettstigman från de överviktiga och fetman kan beskrivas som ofarlig och skylls på genetiska faktorer bortom den enskilda individens kontroll. I landet som bygger på individens frihet har alltså individens eget ansvar förminskats så till den grad att det är frågan om landet någonsin kommer att återhämta sig. Greg Critsers Fat Land borde vara obligatorisk läsning för alla svenskar som sitter på någon slags maktposition i samhället – lär vi oss inte av amerikanernas misstag är risken stor att fettet kommer att kosta Sverige långt mycket mer än tre miljarder inom bara ett fåtal år.