Mia Ajvide trädde i och med debuten ”Om en flicka vill försvinna” som utkom förra året, in i naturens bildsköna värld. Såsom bland andra Ann Jäderlund använder hon sig av symboler och motiv ur naturen för att skildra en ung kvinnas inre utveckling. Mia Ajvide gör det dock på ett långt mer oskyldigt och tillrättalagt sätt än Ann Jäderlund, vars första diktsamling ”Nu går jag i sommaren ut” befläckade sina naturmotiv genom att använda dem i situationer som belyste skuld och skevhet i flickans medvetande.

Ajvide presenterar en suggestiv och melankolisk ”berättelselyrik” som vill förtälja en historia om en flicka som försvinner, kanske från en barndom till en vuxenvärld. På förlagets hemsida står det bland annat i presentationen av boken att: ” Om en pojke vill försvinna fångar han en gris./ Det här är berättelsen om hur en flicka försvinner.” Och en flicka försvinner i boken genom att ro ut på havet ensam i en båt, en bild som heller inte känns speciellt flickig. Hon ror och ror, känner friheten närma sig med ett vemod men också med lyckokänslor:

Havet makar sig tillrätta under båten.
När taket försvinner finns det himmel.
Jag tror på att den inte är öde.

Det finns många liknande, väldigt stillsamma och mjukt trevande formuleringar i boken som rör sig guppandes över sidorna, men det är svårt att känna vattnet röra vid fingrarna, att nudda själva substansen i verket. Ajvide blir faktiskt som mest intressant när hon blandar in motiv bortom naturen, när hon vågar låtar lite krassare och mindre förskönande, det är i sådana bilder som jag känner att något fastnar hos mig:

I garderoben förvaras uniformen, drömd i vitt.
Det kan frasa i kulvertarna. Och i omsorgen.

Tyvärr är det alltför få stycken som bär den säkra och precisa känslan som stycket ovan, vilket gör mig ganska rastlös under läsningens gång. Uttjatade motiv såsom hav, hjärta, fågel och dröm tar alltför mycket plats och utsätts heller inte för några uppseendeväckande poetiska experiment. Kärnan i raderna kanske skulle uppenbaras efter sisådär tio läsningar till och visst kan man tycka att boken är lockande i sin gåtfullhet, men varken de språkliga eller de innehållsmässiga ansatserna känns speciellt intressenta. Jag hade önskat mig en språkdräkt som kändes mer nyskapande samt ett mer uttrycksfullt motiv- och bildval.