För mycket mys när Nurbo rusar igenom SPRAWL-världen
Feb 15, 2009 | Av Redaktionen | Kategori: Facklitteratur, Huvudtext, Poesi, Recensioner
Kalla det språkmaterialism, language-poesi eller helt enkelt bara lyrik. De senaste åren har det formligen vällt fram svenska poeter som skrivit sönderhackat, uppfuckat och ständigt sökande efter nya rum för språket att befinna sig i. Form har fått gå före – eller snarare blivit – innehåll och ordens klanger och samspel har ofta legat i förgrunden till nackdel för deras faktiska betydelse.
Trots att den värsta stormen har lagt sig är den här formen av ny svensk poesi fortfarande omstridd. Belackarna kallar den obegriplig och elitistisk, förespråkarna menar att den är demokratisk och inkluderande. Sigrid Nurbos essä Sprawl utgår från det senare perspektivet.
Boken är entusiastisk, närmast otålig, inför uppgiften att förklara vad denna form av poesi egentligen innebär och vad den vill åstadkomma. Language-poesins historia, metoder och mål avverkas i rask takt. Istället för att kretsa kring ett enda tema med en enda röst i ett enda rum spretar dikterna. Den ständiga rörelsen utåt, bort från ett överordnat centrum, beskriver hon med termen sprawl. Dessutom finns det enligt Nurbo inget tolkningsföreträde i language-poesin, varken mellan författare och läsare, eller läsare emellan. Language är poesi für alle, ingen förstår den bättre än någon annan och alla är precis lika välkomna.
Det går snabbt, ofta för snabbt. Många resonemang blir ofta alldeles för grunda, viktiga idéer snabbspolas förbi. Det är först mot slutet som Nurbo nyanserar bilden av language-poesi som fri från tolkningsföreträde och öppen för alla. Det är först då som det förs ett resonemang om att language-dikter inte låter sig läsas helt förbehållslöst. Tvärtom, läsaren måste vara insatt i de olika teorier som ligger till grund för dikterna. Annars kan det vara svårt att över huvud taget veta vad som är meningen med deras spretiga polyfoni.
Ofta ges intrycket att det finns väldigt mycket mer att säga om language-poesi än vad Nurbo hinner säga i sin essä. Något som verkar kunna vara farligt och subversivt blir bara mjukt och mjäkigt. I Nurbos framställning gör language-poesin snarare intrycket av att vara ett mysigt familjenöje än omstörtande lyrik. Kanske har det att göra med att den bygger på en C-uppsats, kanske beror det på att boken är tänkt som en snabb introduktion, något som ska väcka nyfikenhet. Om sistnämnda är fallet kan det sägas att Nurbo har lyckats. För Sprawl lämnar mig med fler frågor om language än vad den besvarar.
Andreas Öberg
| Titel: SPRAWL Författare: Sigrid Nurbo Förlag: Modernista Språk: Svenska Utgivningsår: 2008 Antal sidor: 104 ISBN: 978-91-86021-06-1 Om recensenten: Andreas Öberg är 24 år och studerar vid Lärarhögskolan i Stockholm. Den bästa novellsamling han läst är Arthur Bradfords Dogwalker. Andreas är en fristående gästskribent på Nittonde Stolen, och har tidigare har skrivit texterna En barnförfattare slår sig fri och Är Tove Jansson mamma till mumin? |
Polyfonisk-flerstämmig poesi?
Låter intressant’ fler som läser samtidigt?
Som en kyrkokör’ där man mässar orden eller
upprepar dem genom flera ljudinstallationer?
Är då inte orden i sej’ som är det viktiga
Utan ljuden man frambringar?
Vad tycker Öberg sjäv om L=A=N=G=U=A=G=E? Är det inte gott så om poesin får en stälning som “mysigt familjenöje”? Och är inte det att vara verkligt omstörtande i ett samhälle där allt färre läser poesi?
Jag förstår helt enkelt inte Öbergs egen instälning till poesin idag. I recensionens inledning finns en avvaktande motsträvighet som gör det svårt att förstå vad Öberg önskar få för svar av boken. Här beskrivs dagens svenska poesi “välla fram”, “uppfuckad” och skriven på ett sätt där orden nyttjas “till nackdel för deras faktiska betydelse”. Den slitna diskussionen om form-innehåll lyfts fram som om det handlar om antingen eller, fast litteratur och särskilt poesi alltid är både och - samtidigt.
Om den storm Öberg ser blåsa förbi och bedarra syftar på en språkutforskande poesi (som för övrigt inte är så homogen det ofta framställs som) hoppas jag verkligen att det snart blåser upp igen. För övrigt är den här riktningen inom poesin ingeting nytt, för vad vore väll L=A=N=G=U=A=G=E och språkmaterialism utan: Mallamré, Dadaimsen, Tristan Tzara, Apollinaire, Futurismen, Marineti, E.E. Cummings, konkret poesi, Kurt Schwitters, Gertrude Stein, Oulipo, Raymond Queneu, Öyvind Fahlström m.fl. mfl.
C-uppsats? Var har du hittat den källan, en annan recension eller?
Ja, det är inte så svårt att hitta den källan - att gå till själva uppsatsen är ett alternativ. Men vad vet jag. Länken är här i alla fall:
http://www.ettlysandenamn.se/helasprawl.html
(Heja research!)
Jakob:
En av tankarna med min recension av Nurbos bok var att låta en language-novis recensera en introduktionsbok till nämnda typ av poesi. Så min inställning skulle nog bäst gå att klassificera som nyfiken. Och det var denna nyfikenhet som boken i fråga inte lyckades stilla, vilket jag såg som en av dess svagheter. Jag hade helt enkelt väntat mig mer. Jag tycker även att du försöker plocka väl enkla poäng när du skriver att en eventuell ställning som mysigt familjenöje skulle innebära omstörtande poesi. Det är inte det jag tar upp i min text. Det jag är ute efter är att påpeka att jag finner vissa motstridigheter i Nurbos skildring av vad language är. Och visst kan poesi som läses som ett mysigt familjenöje vara omstörtande. Men inte på det sätt som jag ibland tyckte mig ana att Nurbo ville föreslå. Men hey. Vi kanske definierar orden ”mysigt” respektive ”omstörtande” på olika sätt?
En inställning till ”poesin idag” är något jag aldrig skulle kunna få för mig att ha. Det är något som jag gladeligen överlämnar åt dem som har en tillräcklig överblick för att ha en berättigad åsikt i frågan, utan att det bara blir tomt poserande. Men jag betvivlar verkligen att någon sådan person finns. Det är inte bara det som ges ut som är poesi. Och angående det du skriver om min behandling av form vs. innehåll-diskussionen vill jag hänvisa till slutet av första stycket i texten du kommenterar, där jag skriver ”Form har fått gå före – eller snarare blivit – innehåll”. Alltså: Inte antingen eller, utan båda två samtidigt men med formen som det mest iögonfallande.
Och nej. Stormen som jag ”ser blåsa förbi och bedarra” syftar inte på en språkutforskande poesi utan på den väldigt hätska debatten om denna som rådde för ett tag sedan. Men det är en väldigt fin lista som du avslutar din kommentar med. Det finns dock, precis som du antyder, fler namn att lägga till. Varför inte Homeros? Att använda sig av hexameter är ju ett ypperligt sätt att utforska språket och dess begränsningar på.
Björn:
Nej, jag har inte använt en annan recension som källa. När jag läste uppsatsen på Ett lysande namn antog jag att det var en c-uppsats. Detta berodde bl.a. på dess omfattning och innehåll. Om jag missbedömde den ska detta naturligtvis korrigeras.
Det jag skriver i texten ovan kvarstår dock: “Ofta ges intrycket att det finns väldigt mycket mer att säga om language-poesi än vad Nurbo hinner säga i sin essä.” Oavsett vilken nivå uppsatsen är skriven på, kvarstår min bedömning att bokens svagheter kan ha sin grund i att den utgår från just en akademisk uppsats.