Anthony James, 23, bor i Queens utanför New York. Han är svart, tillhör fattig medelklass och väger över 140 kilo.

När Victor LaValles roman The Ecstatic börjar har Anthonys familj, som består av mormor, mor och en 13-årig lillasyster, hämtat hem honom från college. Studierna gick inte som de skulle och i två år har han i hemlighet livnärt sig på olika städjobb i stället för att plugga. När familjen finner honom naken i sin lägenhet inser de att mammans schizofreni gått i arv.

Hemma i Queens får Anthony bo i källaren. De övriga familjemedlemmarna behandlar honom som mongoloid, samtidigt som de tycks paralyserade av hans mentala tillstånd. Skygglapparna på. Inga mediciner, ingen vård. Mormodern ordinerar hårt arbete. Mamman ett fundamentalistiskt viktminskningsprogram. Systern kyrkan.

The Ecstatic hyllades när den gavs ut i USA 2002 och Victor LaValle, som tidigare endast gett ut en novellsamling, lyftes fram som ett av det nya millenniets stora författarlöften. Inget av vad han skrivit finns ännu översatt till svenska, vilket får ses som en miss av de svenska förlagen.

Det är inte självklart på något vis att läsa The Ecstatic som en allegori. Men här, på andra sidan Atlanten, där det är var och ens favoritsysselsättning att ställa olika diagnoser USA, går det ganska bra att i LaValles på samma gång absurda, humoristiska och sorgliga bok se ett Amerika som liksom halkat snett och sedan fastnat, obekymrad, inte ovetande, men i alla fall ovillig att göra något åt sitt tillstånd.

Med Anthony som romanens berättare anlägger LaValle en ton som är både självsäker och sjuklig. Anthony konstaterar att det knappast står rätt till med honom, vare sig psykiskt eller fysiskt. Men han reflekterar knappast över det på ett djupare plan. I stället börjar han hänga med en lokal utpressare till vilken samtliga i kvarteret står i ekonomisk skuld. Han är konstant småkåt. Han träffar Ledric Mayo som börjat äta binnikemaskar för att försöka gå ner i vikt. Han åker med familjen till Virginia för att stötta systern i en skönhetstävling för oskulder, en tävling som han sedan också bidrar till att sabotera. Han tar återigen jobb på en städfirma och skriver en meningslös filmencyklopedi över ett stort antal b-skräckfilmer. Anthonys värld av mat, fett, sexuella fantasier tränger sig på och det vridna, lätt obehagliga normaliseras.

Victor LaValle pekar inte ut någon skyldig. The Ecstatic är ingen politisk stridsskrift eller någon larmande väckarklocka. Anthony berättar sin historia, liksom likgiltig inför vem som lyssnar. Fet, sjuk, lakonisk, lite blasé. ”I am the unattractive America”, konstaterar han vid ett tillfälle utan att egentligen lägga någon vikt bakom orden annat än sin egen fetmas tyngd. Det gör inte romanen mindre angelägen som en skildring av en samtid som på något ospecifikt, obehagligt vis är sjuk och lite smårutten. Tvärtom.