Jo, jag vet. Det finns massor av mängder med många fantastiska saker som det går att göra med litteratur. Men kanske ännu fantastiskare är de saker som går att inte göra. Här har det flottiga fettet en ypperlig väg att drypa sig igenom, in till boksidorna.

I andra medier och former är det alldeles nödvändigt, fullständigt ofrånkomligt, att visa upp, redovisa och i någon mån beskriva hur människor ser ut. Helt skamlöst visas människa på människa upp, så att vi stackars konsumenter omöjligen kan undvika att registrera varje kilo fett som finns eller saknas på kropparna. Tv, tecknade serier, bildkonst, teater och fotografier. De åskådliggör allt. Klart det går att försöka dölja. Går att försöka. Med kraftiga och tunna kläder, med ränder på sniskan och ränder i rakhet, och med klippningar vid halsen och ner. Men det är klart vi ser ändå. Klart att vi – i alla fall jag! – genomskådar alltihopa. De kunde lika gärna ha låtit vågvisaren vifta oss i ansiktet.

Och visst beskrivs det många gånger hur feta respektive smala – eller i undantagsfall kanske till och med helt mellantjocka – litteraturens karaktärer är. Men nog är det också så att en hel stor hög med bokvärldens påhittade figurer och fransoser aldrig någonsins beskrivs, i termer av tjockhet, tunnhet eller vikt. Den påtagliga när- eller frånvaron av fett är tidvis helt bortavarande.

Här – gott och smaskigt folk – inträder magin. Här gör läsarmakten entré. Vi får möjligheten, den gudomliga, att se bokpersonerna precis som vi vill. Vankandes i valkar, strippandes som smala stripor. Insprängda i fett, så groteskt stora att de knappt ryms på boksidorna. Eller renrensade från varje flottig atom, så pinnetunna att de knappt syns mellan bokstäverna.

Det går, såklart, att inte se karaktärerna som extrempoler i den gyllne viktskalan. Allt går! Det går att strunta i att äta den där goda bakelsen. Det går att jobba över några timmar istället för att gå hem och ha de skönt. Det går att leva i avhållsamhet. Det går att trycka bandslipar mot magen. Men kära du, varför? När det finns annat som är så roligt.

En anorektisk majorska i de Berlingska värmlandsskogarna, en smällfet Madame Bovary, så rultiga att hon knappt kan gå och en Josef K. som är så brutalt tjock att han knappt når fram till processen. Det ger något extra till hela atmosfären, inte sant?