Mattias Hagberg sitter i sitt kök och funderar över hur mycket sopor hans familj slänger varje vecka. Han samlar soporna i stora svarta säckar och ställer dem i förrådet, räknar och väger. Till slut blir stanken ohållbar, han avbryter sitt experiment och säckarnas innehåll hamnar i soptunnan. På ett smidigt sätt är soporna borta, men vad händer egentligen sen? Hagberg flyttar experimentet utanför lägenheten och soptunnan och beger sig ut i landet för att spåra soporna. Observationerna skrivs ner i svarta anteckningsböcker och blir reportaget Skräp.

Första besöket blir hos renhållningsarbetarna i kvarteret. Sedan beger han sig ut i landet till olika avfallsanläggningar och skrottippar för elektronik. Elektronikskroten tar honom vidare till Ghana. För att sedan åka tillbaka till Sverige där han gräver ner sig i funderingar kring konsumtion och livsstil.

Vad vill då Mattias Hagberg med sitt reportage? Till en början verkar han vara ute efter att lugna sig själv och kanske ett dåligt samvete, att allt är okej, du får slänga hur mycket du vill, miljön kommer inte att ta skada. Men ganska snabbt inser han att det är precis tvärtom. På ytan låter det bra, sopor eldas upp och vi kan utvinna energi, men kvar blir giftigt avfall som ingen vet hur man hanterar.

Men trots de dystra svar Hagberg får uppmanar han aldrig sin läsare till att ändra sitt beteende. Hagberg upplyser snarare än förmanar. Intrycket blir ganska uppgivet och möjlighet till en förändring känns långt borta, vår grav är redan grävd. Uppgivenheten grundar sig i just det att Hagberg aldrig finner någon lösning på problemet han undersöker. Bland de alla människor som får komma till tals är åsikterna olika. Drömmen om självförsörjande gårdar krockar med bilden om sopor som vinstinbringande handelsvaror.

Som en röd tråd genom reportaget ligger Lubbe Nordströms reportageserie Lortsverige från 1938 och pyr. Lubbe Nordström drömde om ett rent Sverige där ingen behövde leva i smuts och matrester, där bostäderna var vita funkishus med värmeledningar och vattentoalett. Hagberg menar att lortsverige istället blev sopsverige. Avfallet blev den bittra eftersmaken då vår konsumtion sköt i höjden. Enligt Hagberg blev Lubbe Nordströms reportage en väckarklocka i 40-talets Sverige. Men tyvärr får Skräp inte denna klocka att ringa igen. Hagberg tassar försiktigt kring mellan landets avfallsanläggningar och hoppar veligt i olika tankebanor kring avfall och konsumtion. De egna tankarna tar för mycket utrymme för dem som faktiskt har någonting att berätta, så fort det börjar bli intressant sitter Hagberg redan i bilen på väg att träffa nästa intervjuperson.

Och väl tillbaka vid köksbordet är problemet fortfarande olöst. Hagberg har gett oss en glimt av hur sopsverige ser ut, men handlingsförlamningen består, fortfarande är det enklast att slänga ner skräpet i soptunnan och lägga på locket.