Nanna Johansson brukar ofta beskrivas som en feministisk serietecknare. Och visst, många av hennes serier behandlar de invanda könsrollerna och det förtryck som dessa medför. Det orimliga i samhällets olika regler för män och kvinnor blottläggs skarpt och effektivt. I serien ”Dagen V” är det helt plötsligt en man som får skylla sig själv sedan han våldtagits av ett tjejgäng.

Men att bara lyfta fram Johanssons mest uppenbart politiska serier är att tränga in henne i ett allt för trångt fack. Fulheten innehåller inte bara genusproblematiserande. En annan av de oftast förekommande måltavlorna är människors bristande självinsikt. Som i avsnittet ”Mig blir du snart kär i”, där ett antal personer får vältra sig i sin ogenerade självupptagenhet.

Naturligtvis finns det paralleller mellan dessa två återkommande måltavlor. Den som tror sig bli Guds favoritängel i paradiset bedrar sig själv precis lika mycket som den som anser att kvinnor bör tacka män för sin rösträtt.

Trots att vissa av serierna riktar in sig på allt för förutsägbara måltavlor (performancekonst, självskadande tonåringar) svämmar boken formligen över av kreativa idéer och fiffiga uppslag. Collage där diverse psykiska störningar presenteras – om du undrar vad dermatillomani är så har du kommit rätt – varvas med absurda illustrationer. Allt gjort med samma kraftfulla, befriande enkla stil.

Fulheten är tveklöst en väldigt rolig bok. Men hur underhållande Johanssons omåttligt skeva bildvärld än må vara, händer det ofta att jag måste ta ett uppehåll i läsningen. En mättnadskänsla infinner sig snabbt. Två serier där färgglada ponnyers kroppsliga funktioner framhävs är helt enkelt en för mycket.

Allvarligare än känslan av att det lätt blir för mycket, är det faktum att jag titt som tätt stannar upp och undrar vad Johansson egentligen vill. Inte med det skrivna, explicit uttalade budskapet i pratbubblorna och bildtexterna. Utan med själva bilderna.

Många av gestalterna som befolkar Nanna Johanssons serier är, precis som bokens titel antyder, stereotypt Fula. Deras ansiktsdrag är avvikande, kropparna som oformliga klumpar. Det luktar av unken lyteskomik. Men så bläddrar jag vidare och märker att disneyprinsessorna och muskelkillarna ser minst lika abnorma ut.

Och tur är väl det. För visst är det bättre att skratta åt en människas åsikter än åt hennes utseende?

Andreas Öberg