Poesin är död! Det finns fler som skriver, än som läser den!

Lyriken dödförklaras titt som tätt. Visst kan det vara sant för den skrivna lyriken, men knappast för poesins alla former. Mer levande än någonsin är låttexten – trots att man försöker tiga ihjäl den. Medan en diktuppläsning blir en succé med tjugotal besökare, lockar konserter tusentals människor, som lyssnar och sjunger med.

Utan tvivel är låttexter en litteraturform så god som någon, med en ofantlig variationsrikedom, när det gäller allt från längd och form, till innehåll och kvalitet. Allt från enradiga electrotexter, via schlagerns (ibland politiska) banaliteter, vidare förbi raka och surrealistisk hårdrockslåtar, till tiominuters tonsatta hiphop- och punkberättelser.

Trots att låttexter är en lyrik som dagligen omger oss, läser vi nästan aldrig något uttömmande om den. Musikmagasinens och dagstidningarnas nöjessidor ger ett tusental tecken i utrymme per skiva, där musiken ska beskrivas, bandhistorian berättas och en hel drös med inflytelserika namn ska droppas. Då blir det inte mycket plats kvar för låttexterna att bli uppmärksammade på. En rad om att temat för skivan är döden, rehab, kebab eller Hollywood. Och på kultursidorna ser det inte bättre ut. Där får vi nöja oss med en Dolly Partonessä om året, en krönika om Lundell och en notis om en textrad från ett nytt hett indieband.

Låttexterna hamnar helt enkelt mellan både två och arton stolar. Kanske beror det på låttexternas – i jämförelse med vanliga, tryckta dikter – komplexa samspel mellan olika medieformer, som skrämmer eller åtminstone gör att ingen riktigt vet vem som ska skriva om dem var eller hur.

Ett fåtal låtskrivare klassas som rocklyriker. Deras texter ägnas därför ett par extra stycken i skivrecensionerna, vid sidan av ännu längre bandberättelser och kreddiga anekdoter. Men de upphöjda rocklyrikerna hör till undantagen, textanalyserna blir för det mesta fortfarande ganska grunda och inte minst – rocklyrikerna består i princip uteslutande av gråstänkta män.

Förmodligen finns det mängder av förklaringar. Till exempel att musikkritiken för det mesta har oerhört lite textutrymme att röra sig på, och att skribenterna i mycket större grad än exempelvis litteraturkritiker arbetar gratis. Det ger knappast några bra förutsättningar för en levande och utvecklande kritiktradition, där texterna ska ta sig vidare från ytliga recensioner till mer reflekterande kritik. Litteraturkritikers beröringsskräck med icke bokpublicerat material gör väl saken knappast bättre.

Men låttexterna förtjänar sin plats och uppmärksamhet! Lyrik har många gånger setts som den finaste och mest åtråvärda av litteraturformer, då borde också dess största och vanligast form också uppmärksammas. En litteraturform som rymmer allt från exklusiva obskyriteter till hyperkommersiella bästsäljers som sprids i miljonupplagor, kan inte ignoreras. Den borde granskas och kritiseras för sina brister. Den borde diskuteras för vad den borde vara, vad den skulle kunna bli. Den borde belysas – allt som redan finns, vad den redan rymmer men som ännu inte blivit upptäckt, vad som inte setts ur just den vinkeln, och vilka andra läsningar som är möjliga.

Lika intressant som att analysera de intertextuella inslagen i en Bob Dylan-låt är det att konfrontera de sexistiska dragen i jazztexter, lyfta fram de berättande inslagen i technofraser och ge nya, alternativa tolkningar av gamla punkdängor. Lika relevant är det att peka på det avancerade i poptexter som har missförståtts som allt för banala, som att ge en ingång till de Devo-texter som ingen tidigare orkat försöka förstå. Precis som alla andra litteraturformer förtjänar låttexterna att värderas, diskuteras, analyseras, hyllas, lyftas fram och slås tillbaka.

Bered plats!

PS. Och nej, tonsatt lyrik är inte någon ny nedbrytande avart till den klassiska poesin. Hur tror ni att verk av gamla ”diktare” som Homeros, Sapfo och Bellman framfördes från början? Tyst på papper, eller med sång och recitation till musik? Tyst läsning på egen hand är i själva verket ett ganska modernt fenomen, medan det senare verkar vara en klassiker som fortfarande håller. DS.