Viss musik är så tydligt poetisk att man undrar om låttexterna inte först har varit dikter, texter skrivna inte främst för att musiksättas, utan snarare för att fungera som autonoma verk i diktform.

Den senaste månaden har jag legat med ögonen fastklistrade i Jonathan Johanssons cd-konvolut till skivan En hand i himlen som släpptes tidigare i år. Jag har läst och njutit av hans låttexter både med musiken från cd-skivan strömmandes ut ur högtalarna men också helt utan musiken, i ett alldeles knäpptyst rum.

Jonathan Johansson har blivit Sveriges nya popälskling med sina varierade influenser; allt från Mauro Scocco till Kent kan skönjas i hans 80-talssynthiga sound med hypermelankoliska texter som han med svävande stämma öser ur sig likt vädjande böner ur högtalarna. Sakralt och högstämt, visst, men inte enbart, i Johanssons texter finns vardagsnära iakttagelser som i blandningen med det andliga bildar en gripande centrallyrik, som till exempel i texten till låten Sent för oss:

Du vill ut
och
dansa
jag vill sjunga fram en väg
som går igenom molnen
och rakt igenom dig
och under discokulan
orkar vi skratta igen
och vi river hål
i tiden, framtiden

När världen går under i en våg av neon
ska vår längtan lossna, lossna från oss

Johansson greppar stora känslor och för dem ned på jorden, till exempel in i ett diskotek som ovan, för att sedan sväva ut i större dimensioner, andliga och mer allmängiltiga. Texten till låten Högsta taket, högsta våningen, tar sin utgångspunkt i en säng:

Jag låg tung
i en säng
och jag föll
genom lakanen
hundra våningar ner
för den stora staden
utanför
var du bara minnet
av någonting man glömt

Bilden blir svindlande, närmast surrealistisk. Det är i de tvära kasten mellan konkretion och abstraktion som Johansson glänser som starkast, där skapas den mest storslagna och drabbande poesin. De tio små centrallyriska verken som cd-konvolutet innehåller tycker jag faktiskt blir lättare att ta till sig och känna innebörden av utan musiken i bakgrunden, med cd-konvolutet som en egen liten diktsamling, med musikern tillika poeten Jonathan Johanssons svävande röst i bakhuvudet som fyller mig. När låttexterna sedan smälter samman med musiken blir känslan en annan, Johansson sjunger så pass skånskt, svävande och transliknande att det kan bli svårt att uttyda alla ord, men självklart blir det ändå en sammansmältning som ekar av välljud och poetisk frigjordhet, och man anar hela tiden texternas storhet i bakgrunden:

Det tänds och släcks
i fönstren
i mitt huvud
i mitt bröst och under jorden
alla röster alla ansikten
som rör sig
och som skiftar om i oss
och tidningarna blåser
över marken
med den värld som vi förtjänar
det låg en hög av döda fåglar
framför dörrarna
men vi öppnade ändå

Jag var bara ett barn när jag sträckte mig ut
och brändes av lågan

-ur texten till låten Säg vad ni vill.