Jag har sett Oskar Hanska uppträda live en gång, det var under Uppsala Internationella Poesifestival 2008 och jag var pirrigt förväntansfull. Han är ju ändå en av landets mest framgångsrika estradpoeter och jag var lite rädd att mina redan höga tankar om honom kanske skulle få sig en liten törn. Men så fort han klev upp på scenen med den där skarpa örnblicken i kontrast till de långa, snälla dreadlocksen såg han så fantastiskt ärlig ut, och jag fattade att det här, det kunde bli hur bra som helst.

Och det blev det också. Hanska fullständigt exploderade i känslor satta på sin yttersta spets. Med katchigt ordvrängeri och djupt bekännelsefläkeri till en bakgrund av datoriserade dunkljud och en förstummad publik fanns det liksom inga tvivel, den här killen vet vad han gör och han gör det förbannat bra.

När jag för ett tag sedan får Hanskas första skriftliga utgåva i min hand, demonstrationshäftet Det här kommer att bli vår död känner jag mig en smula kluven. Jag kommer att tänka på min upplevelse av att läsa estradpoeten Daniel Boyaciglou i bokform för första gången, där besvikelsen var ett faktum. Det som blir så effektfullt på scen: smattrande ordvrängerier och katchiga rim, direkta, sårbara budskap och kraftiga känsloutspel, känns tyvärr ofta klumpigt, för enkelt och alltför utskrivet på papper.

I början av sitt dikthäfte skriver Hanska såhär: ”Kalla det ett häfte demonstrationstexter, som en hemmabränd cd-skiva med hemmaproducerad musik på, fast i papper [...]” Om man kan kalla dikthäftet för en demo, då blir det lättare att förstå varför texterna känns som om de åkt ned på papperet direkt från scenen, utan omarbetning alls. Jag tycker dessvärre inte riktigt att det fungerar att läsa texterna såhär, när de så tydligt utstrålar att de vill bli upplästa. För när jag läser poesi så efterlyser jag inte på samma sätt som i slampoesin en enkel röd tråd och ett lättförståeligt budskap, jag vill gärna tänka lite själv om vad dikten egentligen vill säga, men varken i Boyaciouglos eller Hanskas tryckta poesi känner jag att jag får det tolkningsutrymmet, dikterna skriker ut vad de vill och de skriker tyvärr lite för högt för min smak.

Hanskas poesi berör dock stora ämnen såsom längtan efter kärlek, bortträngning av sorg och ångest och rädsla inför ensamhet. Så även om formen är svår att ta in med dess ordrikhet, snabba vändningar och osorterade känsla, så hänförs man ändå en smula åt det brutalärliga uttrycket:

ångest och ilska hinner snabbt ifatt rätt tafatt försöker jag att fingra
upp henne mot en vägg med torra fingertoppar spruckna som
skalet på ett ägg jag skakar henne hytter henne tills hennes
vredesfyllda fontänorgasm
har grafittimålat min tröja och mitt skrev
med samma passion som en gång explosivt
utgjorde mina allra rödaste brev

En av de dikter som känns mest förtätad och kärnfull ser inte ut att nödvändigtvis vara skriven för scenen:

mamma har svårt att förklara när storebror frågar varför kompisens
mamma tar in gubbar på rummet som inte är kompisens pappa när
storebror och kompisen leker med transformers på den bruna
heltäckningsmattan som är mjuk bredvid sofforna som är lite
trasiga i kanterna där kattens klor har varit samma soffor som dom
säljer på röda korset

Dikthäftet Det här kommer att bli vår död kanske inte är tänkt att läsas som en vanlig diktsamling, utan mer som ett cd-konvolut med låttexter, för det är när man hör Hanskas djupa, intensiva röst dåna i bakhuvudet som läsningen blir som bäst.