Någonstans på ett europeiskt universitet i början av 1900-talet sitter zoologen T och forskar på sådant som den europeiska ålens tillväxtfaser och tänker korrekta och eftertänksamma saker om akademin och livet. Han framstår som så måttfull att man blir skinntorr bara av att läsa de första raderna i Jonas Bruns dagboksutformade roman Det amfibiska hjärtat.

Men så, redan ett par sidor in, hittar T en gammal plansch i en undanskymd undervisningslokal. Planschen föreställer en märklig, människoliknande varelse; tvåkönad och med egenskaper som gör att den främst trivs i vatten. Så börjar T:s sökande efter amfibierna, ett sökande som snart övergår i en besatthet. Det som hans kollegor avfärdar som vidskepelse och vetenskapligt nonsens växer till en övertygelse hos T, som alltmer isolerar sig från den (förment?) upplysta forskargemenskapen på universitetet. Öppet får han utstå glåpord från sina kollegor som undrar om han snart inte ska börja leta efter enhörningar och andra spektakulära fantasifoster.

Till slut bryter T upp från den torrtrygga tillvaron för ett osäkert leverne söderut på kontinenten. Tills spåren efter amfibierna leder honom till en liten portugisisk kustby.

Det amfibiska hjärtat, som är Jonas Bruns tredje bok (han har tidigare gett ut en roman och en diktsamling), är skriven som en i efterhand publicerad lunta anteckningar. Det är ett enkelt men effektivt knep för att skapa en kuslig illusion av autenticitet. Vad hände egentligen där i stormen vid kusten, finner jag mig själv sitta och tänka.

Brun förvaltar konceptet helt okej. T:s anteckningar är gåtfulla, och de (enligt fiktionen) i efterhand infogade sidorna från T:s kollega och mentor, M, gör det hela inte mindre dunkelt. Riktigt sådär hisnande är det dock inte. Jag blir inte, vilket jag hade önskat, förbannad eller frustrerad över luckorna som lämnas åt läsaren att själv fylla i. Men det är snyggt, och de som kan sin Borges, eller åtminstone kastat ett öga på Cortázars noveller, kan dessutom få känna glädjen i att kunna humma lite sådär akademiskt igenkännande åt Jonas Bruns torra prosa och ekot av de latinamerikanska föregångarna i romanens upplägg och tematik kring dubbelnaturer och medvetandets gränser.